Lite högtidligt samlades vi på riksdagens åhörarläktare för en dryg vecka sedan, vi som blivit utvalda att få vara med på Riksmötets öppnande. Sneglande blickar, glada hälsningar och igenkännande ögonkast utbyttes över skrå-, parti- och samhällsgruppsgränser. Nere i kammaren var det också påtaglig skol-startsstämning, möjligen lite forcerad med tanke på pågående bilaterala och partiinterna förhandlingar om budgeten och asylfrågorna.
Så var det dags -- stats-chefen och regeringschefen med sällskap gjorde tjusig entré, den förra öppnade Riksmötet och den senare beredde sig på att tillkännage regeringsförklaringen.
Det var inte med någon överdriven entusiasm statsministern meddelade håvorna till folket. Möjligen berodde det på seglivade förhandlingar med stödpartierna. Men för dem som var församlade fanns inga tvivel om att statsministern tycktes önska att han var någon annanstans, trots att budskapet var optimistiskt:
"Sverige är ett bra land, ett land att vara stolt över." "Tillväxt, forskning, hållbar utveckling, jämställdhet, levnadsstandard, sysselsättning, barnomsorg -- på område efter område placerar sig Sverige på tätpositioner."
Efter dessa tongivande budskap följde en oändlig tirad av goda budskap: "stärks, fullföljs, ökar, läggs fram, förbättras, uppmärksammas, sänks, höjs, ses över, samordnas, tillförs, avskaffas, främjas, införs, prioriteras, garanteras"... Talskrivaren hade inte missat ett enda verb med positiv värdeladdning. Som tillhörande den politiska oppositionen var det inte utan att man ställde sig frågan "varför?" efteråt. Behövs det verkligen mer än ett parti, om det förmår leverera allt detta goda?
Ty budskapet var närapå religiöst; allt ska bli bättre. Allt tar regeringen hand om. Allt har den sett, allt ska den åtgärda och förbättra. Men samtidigt gav det jublande budskapet och den trötte budbäraren sammantaget uttryck för skarp dissonans.
Någon har sagt att valet 2006 kommer att bli en folkomröstning om socialdemokraterna. Kanske ligger det något i det. Den maktdominans som partiet har haft ger en lika unik som ödesmättad ställning. För två veckor sedan debatterade jag mot Ulrica Messing på Stortorget i Gävle. Gävle har aldrig haft borgerligt styre. Här talar vi om nästan ett sekellångt obrutet maktinnehav, vilket borde borga för ett socialdemokratiskt skyltfönster av klass.
Men Gävle skiljer inte ut sig när det gäller de grava problem Sverige brottas med. Arbetslösheten och bidragsberoendet är inte mindre här. Och av de rätt få församlade s-sympatisörerna på torget, var det svårt att skönja någon ohämmad entusiasm över Messings lovord över Sveriges it-position.
Den allmänna och uppenbara analysen efter statsministerns regeringsförklaring var att valrörelsen startat -- därav det massiva godisregnet. Förvisso måste regeringspartiet försvara sin position, men frågan är om folket verkligen efterfrågar bakelser och skådespel? De flesta tycks klart medvetna om att Sverige behöver mer än skönmålning för att komma på rätt kurs igen.