Möss har jag inga problem med. I alla fall inte de som fladdrar istället för att springa framför fötterna på köksgolvet.
Bor man i en gammal kåk på landet får man räkna med många inneboende.
På loftet i sädesmagasinet har jag fladdermöss. Massor av fladdermöss. Det har hänt att de förirrat sig in i boningshuset och då får jag försiktigt försöka mota ut dem igen med ett durkslag.
Det är ett så häftigt skådespel på somrarna när hela denna fladdermussläkt är ute på jakt.
Där sitter Helggubben och jag framför eldstaden vid uteplatsen och fladdermössen viner genom natthimlen. Då blir jag så där riktigt naturreligiös.
Mat finns det gott om, för bakom själva sädesmagasinet svärmar sjömyggen med sitt dova, mjuka surrande. Sjömygg sticker inte människor, men är mumma för fladdermöss.
Sjömyggen i sin tur gör att jag inte har några vanliga mygg.
Med en kattsom Sören har dessutom problemet med möss inomhus nästan helt försvunnit. Jag har aldrig sett en så fullfjädrad jägare som den kissen. Han är i princip helt självförsörjande på käk.
Men helst föredrar han åkersorkar från fältet mitt över huset. De är gigantiska. Han riktigt baxnar under tyngden när han släpar hem sitt byte i munnen.
Ibland upptäcker jag honom genom fönstret och hinner stänga kattluckan. Oftast gör jag det inte.
Varje morgon - och varje kväll - ligger det en gallblåsa på hallmattan. Resten är väck. Ibland finns där några grässtrån också, men annars ... ingenting.
Det jag sparar in på kattmat lägger jag i stället på maskmedel. Och nya hallmattor.
Tycker du det låter äckligt? Äsch. Själv har jag inga problem alls med att Sören hellre äter hemma än ute. Med mycket hushållspapper i näven och med kisande ögon är en liten gallblåsa ingen match att ta hand om.
Vad gäller fridlysta inneboende, som fladdermöss, läs mer om vad som gäller på sidan C7!