Det är en himla tur att man får besök ibland. Annars skulle det aldrig bli städat. Kvällen före snor jag omkring som en skållad råtta. Dutte-liduttsprejar lite planlöst med Prefect och dammsuger. Det där andra - våttorka, släpa ut mattor, damma bakom element - det gör jag väldigt sällan.
Förfärande sällan inser jag när det jag hittar bakom soffan närmast kan beskrivas som ett eget litet ekosystem.
Nu senast var det ett av barnens lärare som skulle komma på sedvanligt hembesök. De gör så på den skolan, i början av varje nytt stadium.
Inför det besöket var det framför allt en sak som oroade mig. Det luktade ruttet i kåken. Riktigt ruttet.
Stanken var värst när man passerade kontoret. En flyktig obestämbar odör som fick näshåren att riktigt krulla sig. Tyvärr kan inte kontoret stängas av med dörrar eftersom det är ett genomgångsrum till köket. Annars hade ju det varit en tänkbar lösning.
Längst in bakom det urgamla och tunga skrivbordet och under en hel hög med telefon- och datorsladdar hittade jag orsaken. En mus som att döma av sitt ytskikt hade sin storhetstid för mycket länge sedan.
Glad i hågen över att ha löst gåtan vill man inte höra: "Aha mamma, du städar. Vem kommer på besök? Men Gud va arg du blir. Tagga ner!"
Vad barnet inte begriper är att detta alls icke är en vanlig fråga, utan ett hugg rakt mot strupen. Att ampert svara att man visst det kan städa utan att det kommer besök faller platt när tonåringarna sett samma städritual upprepa sig under hela uppväxten.
Nä, man får försöka hålla nosen högt, värdigt greppa moppen och gno på som om ingenting hänt.
Gno, och drömma ljuva dagdrömmar om en egen Rut. Det vore livskvalitet det!
CARINA GLENNING