När jag var liten fick jag lära mig att man ska vara snäll. Världenskulle då bli en bättre plats för att snällhet spred sig med en för detlilla barnet okänd teknik. Säkert var i alla fall att det var viktigtatt göra snälla saker, för när snällheten hade spridit sig kunde manförvänta sig att andra i sin tur var snälla.
Beröm och uppmuntran var bra. En liten del av veckopengen skullelämnas till de fattiga barnen. Alla skolbarnen läste om den barmhärtigasamariten. Så är det inte i dag. Stockholm har blivit en värld avuteliggare och tiggare. Nästan varje gång jag går den korta vägenmellan centralen och riksdagshuset stöter jag på en, oftast flera,människor som tigger. Jag vet inte varför, men det händer ytterstsällan i Bryssel.
Problemet med uteliggare och hemlösa diskuteras ofta och ivarierande tonarter. Hemlösa har vi i hundratal i Östergötland ocksåmen jag har aldrig stött på en tiggare. Kanske de finns numera härockså. Nu är frågan - hur gör du? Ger du pengar till tiggare? Jaglämnar nästan alltid några kronor. På senare tid har flera personertalat om att det bör man inte göra, för då blir det bara så många fler!Eller för "de köper bara knark för pengarna"! Det vill säga, snällhetgör det bara värre ...
Svenska kyrkan har inte ett rykte som tuff och framsynt organisation- väl? Men svenska kyrkan törs ta tuffare beslut än Sverigesbolagsstyrelser. Kyrkan säger nämligen i snabb sammanfattning att densom inte kan samarbeta med kvinnliga präster får söka sig ett annatarbete. Det skulle jag vilja höra Michael Treschow säga i ett tal pånågon kongress.
I Påskupproret pläderar Svenska kyrkan för amnesti åt extra utsattaasylsökande. Här är kyrkan återigen mycket tuffare än världsligamakthavare och framför allt mycket tuffare än regeringen är.
Jag har hört migrationsminister (flyttningsminister) Barbro Holmberguttala sig om de 150 apatiska flyktingbarnen. Först hette det att dessasymptom bara fanns i Sverige vilket några läkare snabbt talade om attdet inträffade i många länder när barn varit utsatta för extra svåratrauma. Sedan hette det att barnen simulerade för de var uppe och gickpå natten vilket också läkare påpekade var omöjligt med sådana symptom.Sist och slutligen hette det att det inte gick att ge dessa barnuppehållstillstånd för då skulle så många andra barn utnyttjas!
Ilsken och upprörd över hur debatten gått hittills fick det sistauttalandet mig att hicka till. En mänsklig och humanitär handlingskulle alltså inte medföra gott - utan ont?
I EU-parlamentet satt jag och fikade med några ledamöter från debaltiska staterna i förra veckan. Självklart kom de in på förhållandettill Sverige och frihetskampen. (Det är fortfarande fantastiskt attarbeta med de människor som varit frihetskämpar och som nu ärparlametariker i ett fritt Europa.) De konstaterade i alla fall att vårregering varit väldigt sent ute med att erkänna de nya fria staterna.Där fanns ett resonemang om att ett erkännande skulle medförainstabilitet och därmed ofrihet. Samma sorts resonemang igen alltså.
Att göra gott skulle alltså medföra ont. Ibland är det kanske så menjag vill inte tro det. Jag är för snällheten! Jag tänker fortsätta attdemonstrera för ett fritt Ukraina, att lämna pengar till tiggare ochatt hävda att det är fruktansvärt inhumant och ovärdigt att skicka utde apatiska asylsökande barnen.