Sen ett par veckor är det nedsläckt och urplockat på Skönero kött i Linköping. En butik bara ett par hundra meter från min arbetsplats.
Jag har gått förbi skyltfönstret otaliga gånger och ryst över alla rödrosa köttstycken och nermalda muskler, men aldrig klivit över tröskeln, helt enkelt eftersom jag inte äter kött.
Den som följt mina spalter vet att mitt köttdissande främst har att göra med klimatet – jag kan inte försvara för mig själv att en massa fullgod mat ska ta den klimatförödande omvägen via gris- och komagar. Och jag har ibland på ett medvetet provocerande sätt gjort en poäng av hur lite jag intresserar mig för djuren och deras känslor.
Men shit alltså, alla köttätare – ni vet väl hur det går till i djurfabrikerna? Även om man bortser från de värsta rapporterna om medvetet djurplågeri där grisar får trynena bortskurna och kor flås levande så är själva konstruktionerna så otäcka att det inte är konstigt att vi nästan aldrig får några rapporter om dem. Journalister och andra som skulle kunna rapportera släpps aldrig in.
Men en hel del vet vi ändå.
Vi vet att grisarna i bästa fall har en kvadratmeter att leva på, där de fråntas allt sitt naturliga beteende och i ledan gärna börjar gnaga på varandra och ofta dör i lunginflammation redan innan de nått sin slaktålder på sex månader.
Vi vet att mjölkkor blir bestulna på sina kalvar, är ständigt gravida och blir kotletter så fort de inte lever upp till leveranskraven.
Vi vet också att tiotusentals, ibland över hundratusen, kycklingar bor på samma avföringsingrodda golv och när de är färdiga för slakt sopas upp av en maskin som om de redan vore döda (vilket vissa av dem också är). Och att det inte är några naturliga djur som samsas på den minimala ytan – avelsarbetet har skapat ett framtungt kycklingmonster med tunga smärtor på grund av överbelastade leder och inre organ (om en vanlig människobäbis skulle gödas i samma takt som en slaktkyckling skulle den väga uppåt 90 kilo efter en dryg månad).
Vi har färre och färre djur i Sverige men äter ändå mer och mer kött, vilket beror på två saker: djuren avlas till att bli större och större och vi importerar mer och mer kött. Nu är långt mer än hälften av det nötkött som äts i Sverige utlandsimporterat, vilket oftast betyder mer plågat och medicinerat.
Dessutom: 70 procent av den majs som odlas i världen och 80 procent av sojan går till djurfoder, och lägger man samman de hundratals miljoner ton majs och spannmål som utfordrar världens köttdjur skulle vi med råge kunna ge mat till de 1,4 miljarder som lever i absolut fattigdom.
Så även om jag på ytan borde fira att ett köttföretag gått i konkurs sörjer jag. Eftersom det inte verkar görligt att få människor att sluta äta djur så är den enda vägen framåt att gå tillbaka till en rimlig matproduktion som både tar klimathänsyn och bryr sig om att våra husdjur får en någorlunda värdig färd mot slaktbordet. Det ägnar sig Skönero åt på sin lantgård, men uppenbarligen går det inte att få ekonomi i det eftersom människor inte är beredda att betala priset. Det är nästan så att jag ångrar att jag inte stödköpte ett par fransyskor någon gång ibland.