Där jag bor brukar det varje valborgsmässoafton komma in fulla män i åldrarna 15-40 år på innergården för att uträtta sina behov i buskarna vid äldreboendet.
Det gjorde det i år också. Jag såg dig. Du var så full att du inte hörde att jag hojtade åt dig. Kanske tänkte du att du ville inkludera de äldre som inte kunde ta sig ut på stan själv i valborgsfirandet? Lite öldoftande kiss på fasaden ska väl en dement gubbe eller kärring bli glad för?
Jag såg dig och dina kompisar på bänken i måndags. Ni drack öl först. Sedan något ur en flaska. Jag gissar att det var sprit. Jag såg också när du böjde dig fram för att dra in något genom näsan. Först när jag såg hur du torkade dig runt din synbart blott arton-nittonåriga näsa kom det för mig att jag borde ingripa.
Men när jag väl tänkt tanken klart hade ni försvunnit, ut i vimlet bland alla andra.
Du lämnade kvar några cigarettpaket på marken, ett dåligt samvete och ett antal frågor hos mig. Hur ofta använder du narkotika? Var köper du kokainet? Hur ofta använder du det? Har du hunnit bli beroende? Hur kommer ditt liv att bli?
När du träffar dina vänner som inte snortade kokain på valborgsmässoafton 2007 om några år, och de har gått vidare till studier och jobb, kommer du att hinna ifatt dem - eller för alltid känna dig bitter över förlorade livschanser?
Jag såg dig när du sprang fram längs gatan i Stockholm med dina vänner i det du kallar "gatans parlament". Jag såg när du tog fram eldbomben och blev förbannad när den inte lyckades tränga igenom det jävla tjocka fönstret på huset där de jävla kapitalistsvinen sitter.
Du sprang vidare, för sirenerna började ljuda. Du sprang så fort att du inte såg hur den gamla kvinnan i den lilla vindsvåningen mittemot, som kunde ha varit din mormor, fick andnöd av rädsla för larmet och våldet. Hade du hjälpt henne, om du hade sett henne? Hade du tagit hennes hand för att trösta precis som du tar din mormors - eller hade du skrikit "jävla överklass" och knuffat omkull henne?
Jag såg när du med samma ilska och kraft sprang längs gatan på Söder i Stockholm. Jag såg hur pulsen bultade så det syntes på halsen när du tog upp stenen ur väskan och svingade den med full kraft in i skyltfönstret. Hur du gladdes åt att första stenen skapade ett spindelnätsmönster, och hur den andra fick allt att rasa samman som ett inferno - som en illustration till det kaos som rådde inom dig.
Polisen tvingade dig att lägga dig med ansiktet mot marken. Du försökte vända dig om för att njuta av synen, samtidigt som du var rädd och upprymd.
Du fick aldrig veta att den företagare vars skyltfönster du krossade, var kusin till din kompis Hassans pappa, och att det krossade fönstret blev det första steget mot företagets skuldsättning, konkurs, ett långvarigt socialbidragsberoende och ett kraschat äktenskap.
Hade det spelat någon roll för dig? Du kanske hade sagt att det krävs några knäckta ägg för att göra omelett. Och du är ju så ung, bara femton. Du kanske helt enkelt inte visste bättre. Det var ju vad din pappa sa när han löste ut dig hos polisen. "Övervåld - tycker ni inte att han redan fått sitt straff?"
Jag vet vad du gjorde. Men dina föräldrar såg det inte, eller ville inte se. Och dina framtida barn såg det inte heller. Förändrar det något, om du lånar deras ögon för en stund?
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv
tove@lifvendahl.com