Av en för mig outgrundlig anledning betraktas ofta det traditionellt kvinnliga som fult (om det inte är män som utför det) och det traditionellt manliga som eftersträvansvärt och fint. I alla fall när det är välbetalt eller machostämplat, som bolagsstyrelseledamot eller brandman. Inte fullt lika åtråvärt när vi snackar sopgubbe eller att riskera livet i en gruva.
Om män läser sagor för sina barn är det utvecklande och berikande. Om kvinnor gör det (i för hög utsträckning) är det en kvinnofälla. Likaså är rosa numera en socialt accepterad, för att inte säga statusbehängd, färg om det är vuxna ("modiga och könsrollsutmanande") män och inte fyraåriga flickor som bär den, för de är ju offer.
Män förväntas självklart dela hemarbete och barnansvar, men fortfarande är det väldigt glest med skitiga kvinnor i blåställ runt bilarna på garageuppfarterna. Och på brädgården.
Jag hymlar inte med att jag hellre lagar mat än rensar grovsly med motorsågen och har sällan känt mig så träffad som när jag läste en krönika av Karin Adelsköld. Hon driver en tekniksajt på nätet som heter lillagumman.se.
Apropå SCB:s senaste tidsstudie skriver hon: "Under de tio senaste åren har något hänt i och kring de svenska hemmen. Männen diskar och städar mer. Men kvinnorna lägger inte mer tid på att spika eller meka med bilen. Det här har jämställdhetsdebatten missat helt. Hur kan vi kräva att män tar över traditionellt kvinnliga sysslor om inte vi gör manliga sysslor?" Och sen kommer det:
"Jag skulle säga att kvinnor är lata. De kan - men vill inte!"
Exakt. Jag vill inte skrapa takmossa, rensa avlopp och byta avgassystem. Jag ogillar det lika mycket som Helggubben ogillar att handla/laga mat. Om det rör sig om personlighetsdrag, inövat beteende eller gener kvittar.
Sålunda gnäller jag inte heller över att fylla hans frys med matpytsar. För han städade köket efteråt och nu är det jobbarhelg hemma hos mig.
Tänk om alla par själva fick bestämma vad jämställdhet innebär för dem och slapp ta del av självutnämnda experter och deras tröttsamma skuldbeläggande. Så skönt det vore.
I helgen fattade vi förresten ett tungt och avgörande beslut rörande vårt framtida liv som sammanboende: Jag ska laga all mat, han ska städa köket. Och båda känner vi oss som vinnare. Det kan inte bli bättre.