Håkan Juholt har sedan han tillträdde som partiledare levt under enorm mediepress. Något annat hade varit en underlåtelsesynd. Juholt leder Sveriges största parti, det enda som i modern tid haft en statsbärande roll i Sverige, och ska därför granskas.
När Juholts första tid som partiledare en dag summeras kommer man att kunna påvisa en del övertramp och missförstånd i mediebevakningen. Men det är samtidigt viktigt att minnas att det är Juholt som varit den primära aktören. Det är hans många felsägningar och missgrepp som orsakat rubrikerna.
Göran Greider, chefredaktör för S-märkta Dala-Demokraten, hävdar i Studio Ett att den borgerliga pressen, med ledarskribenterna i spetsen, försatt Juholt i denna besvärande situation. Den som verkligen läser ledarsidorna under det senaste halvåret skulle i stället notera att borgerliga ledarsidor snarare varit återhållsamma i antalet artiklar om partiledaren och i stället understrukit vikten av en vital opposition. Frågan om Socialdemokratins läge och ledare har behandlats mer frekvent på S-märkta ledarsidor, vilket är begripligt eftersom det handlar om en kris i det parti som man står närmast.
Även när det gäller bevakningen av Juholt på nyhetsplats hörs bekymrade socialdemokrater beklaga sig över journalisternas blodtörst. Säkert fanns det ett mått av jaktinstinkt när Aftonbladet var först med nyheten om hyrestrasslet, varpå andra redaktioner snabbt hakade på för att inte bli frånåkta.
Men efter den första affären har uppdraget att rapportera om Juholt snarast präglats av en stigande olustkänsla. Det är inte längre en journalistisk prestation att gräva fram ännu ett misstag när huvudpersonen så beredvilligt själv serverar fadäserna. Mer än en kollega suckar vid fikabordet: "Det är ju synd om honom." Problemet för Socialdemokratin är att ömkan inte är någon bra känsla att sprida för den som aspirerar på statsministerposten.
Den politiska bevakningen i medierna kritiseras ibland för att vara för orienterad mot det politiska spelet och för lite fokuserad på sakfrågorna - samhällsproblemen och försöken att finna politiska lösningar på dessa.
Juholtkrisen visar att det faktiskt finns en dimension av spelskicklighet som en modern politiker förväntas behärska. De flesta människor kan lyfta sig över sin egen politiska hållning och känna respekt och kanske till och med beundran för en politiker från det motsatta lägret. I torsdagskväll hade jag själv nöjet att få se LHC besegra Djurgården i Cloetta center. Men även den som hejar på hemmalaget kan beundra ett snyggt anfall från bortalaget.
De flesta som röstar borgerligt känner respekt för hur Göran Persson sanerade statsfinanserna. Gudrun Schyman var förvisso populistisk men samtidigt en erkänt skicklig politiker. Jonas Sjöstedt imponerade i debuten i partiledardebatten där han genom sin kunnighet fann angreppspunkter på motståndarna. Och Carl Bildt ifrågasätts, sannolikt med rätta, för sina band till Lundin Oil, men få slår honom på fingrarna i sakfrågorna i utrikespolitiken.
Att vara politiker är inte att köra upp ett finger i vädret för att känna hur vindarna blåser. Vi förväntar oss att de som ska leda landet har civilkurage och törs argumentera för sina uppfattningar. Men det är också uppenbart att politik inte bara handlar om att vilja. För att komma till sin rätt måste en politisk ledare vara påläst, vaken och debattskicklig. En skicklig politiker behöver taktiskt sinne och spelkänsla. Håkan Juholt är en imponerande fajter, men han har inte spelskicklighet nog för att ta sig över blålinjen.