SAN FRANCISCO.
Han heter Scotty och kommer fram till mig på gatan i centrala San Francisco. Jag tror först att han samlar in namnunderskrifter mot "Proposition 8", den lagparagraf som 2008 stoppade gayäktenskap i Kalifornien. Men istället för en signatur ber han om pengar till kampanjen mot paragrafen. Han föreslår att jag donerar 84 dollar - cirka 600 kronor - vilket motsvarar registreringsavgiften när man vill gifta sig i delstaten.
Hans begäran provocerar mig. Jovisst, jag är starkt emot "Proposition 8". Men jag tycker inte att demokratiska och medborgerliga rättigheter ska vara en fråga om pengar.
"Proposition 8" antogs med knapp majoritet i en folkomröstning 2008. Den gången samlade kampanjerna för och emot ihop runt 600 miljoner kronor, vilket var ett nytt rekord i USA.
Det går förstås inte att bevisa vilken roll pengarna spelade. Båda sidor hade ungefär lika stor budget. Faktum är att de som ville stoppa "Proposition 8" hade aningen mer slantar - ändå förlorade de. Å andra sidan hade nog båda sidor varit chanslösa om de hade saknat resurser.
I amerikanska presidentval spenderas ännu större summor. 2008 höstade kandidaterna in sammanlagt 11,5 miljarder kronor från företag, organisationer och privatpersoner till sina kampanjer. Vinnaren president Barack Obama tog emot 5,25 miljarder - hans motståndare McCain fick mindre än hälften.
Till amerikanernas försvar måste man säga att de åtminstone är högst medvetna om att pengar spelar roll i politiken. Frågan är under ständig debatt. Området är noggrant lagreglerat och nya förslag på hur systemet kan skärpas läggs fram med jämna mellanrum. Att tömma plånboken för en god sak - som en presidentkandidat eller att stoppa "Proposition 8" - känns förmodligen som ett sätt att delta i den demokratiska processen för många amerikaner.
I Sverige framstår vi som naiva i jämförelse. De flesta riksdagspartierna redovisar bidrag över 20 000 kronor från privatpersoner. Men Moderaterna och Kristdemokraterna har ställt sig utanför den överenskommelsen. Socialdemokraterna redovisar de bidrag som LO lämnar i reda pengar, men inte värdet på de övriga insatser som organisationen gör i valrörelsen. Carl B Hamilton (FP) räknade i en rapport före valet fram att LO har ställt upp med gratis arbetskraft värd 550 miljoner i år.
Det finns alltså ett par lik i den svenska valgarderoben. Det amerikanska exemplet visar att det är svårt att skapa transparens genom lagar - nya kryphål är lätta att hitta. Men det betyder inte att det skadar att försöka. Pengar till politiska kampanjer spelar en roll som är värd att ta på allvar - även i Sverige.
Niclas Ericsson