Efter kalla krigets dagar blir sällan försvars- och säkerhetspolitiken en valfråga. Måhända är det kalla kriget slut, men de geopolitiska tyngdlagarna består, liksom konflikten mellan demokrati och diktatur. En gång om året hamnar dock försvarsfrågorna i centrum. Jag talar om Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, vilken avslutas i skrivandes stund. Försvarspolitisk cirkus, säkerhetspolitikens Mecka eller en ankdamm där politiker, journalister och försvarsindustrin minglar i dagarna tre, ja kärt barn har många namn. Det var exakt tio år sedan, år 2000, som jag var här första gången som tämligen färsk förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet. Sedan dess har jag varit här nästan varje år, och det är en politisk fråga som tycks vara kontroversiell varje år.
Jag talar om Nato. Trots att 75 procent av EU:s medlemmar redan är med i Nato, är den svenska debatten nästan död. Rädsla för en osäker opinion, svensk tradition av att alltid hålla ihop över blockgränserna inom säkerhetspolitiken och en ovilja att ta ställning och våga gå före speglar säkert den icke-existerande debatten. Därför är jag som folkpartist stolt över att vi är den enda politiska kraft som vågar ta debatten. För det första kan vi fråga oss hur världen skulle ha sett ut om vi inte hade haft Nato. Kommunismen hade spritt sig i Europa, den etniska rensningen på Balkan hade fortsatt, och talibanernas medeltida regim i Afghanistan hade tuffat på utan att vara ifrågasatt.
För det andra anser jag som liberal att vi bör gå från en neutralitetspolitik till en solidaritetspolitik - solidaritet med andra demokratier och med andra människor. Är man inte neutral är det ingen poäng med att vara alliansfri. Sverige har dessutom sedan andra världskrigets dagar tillhört den transatlantiska gemenskapen, och sedan 1994 ingår vi i Natosamarbetet PFF (Partnerskap för fred). Över 80 procent av de svenska soldaterna på internationella uppdrag står redan under Natobefäl.
För det tredje saknas det i dag, år 2010, ett realistiskt alternativ till Nato. EU är ingen militärallians, och Lissabon-fördraget innebär ingen EU-armé, då varje land fortsatt har vetorätt. Den nya solidaritetsklausulen inom EU fokuserar på solidaritet, men med valfri hjälp och utan direkta krav på militärt bistånd.
Det mest sorgliga i svensk debatt är emellertid att vi inte ens vågar utreda ett svenskt Natomedlemskap. Vårt grannland Finland är inte med i Nato men har från höger till vänster på den politiska skalan sett till att landet inte bara en eller två utan tre gånger vågat utreda konsekvenserna av ett finskt Natomedlemskap.
Kan Finland kan Sverige!
Den 4 april 2009 firade Nato sitt 60-årsjubileum. De flesta av våra EU-grannar satt vid bordet. I år firar Folk och Försvar 70 år i folkbildningens tjänst, och om nio år är det Natos tur att bli 70-åring. Vid festen på Natos 70-årsdag hoppas jag att Sverige är självklara gäster.