Jag är en sjusovare och blir ständigt häcklad för det. Jag vill sova mycket och länge och så fort dygnsdosen går under åtta timmar blir jag kinkig.
Ofta händer det att jag, när klockan ringer sju i ottan, tänker: Åh vad jag längtar till i kväll, när jag får gå och lägga mig igen!
Det kan ju låta väldigt dystert, som om jag är fullständigt livstrött... och inte kan hitta ett enda vettigt skäl att lämna sänghalmen. Men det har inget att göra med att det skulle vara tråkigt att vara uppe, bara att jag stortrivs i sängen.
"Herregud, du missar ju halva livet", frustar Helggubben som måste ha blivit skrämd för en säng som liten. Han påstår att han inte sovit en hel natt sedan han gick i femman . . .
Alltnog. I helgen bestämde jag att på söndagen, då skulle jag sova ut. Jag hade bara ett av barnen hemma och eftersom han hade "dygnat" natten före, visste jag att alla förutsättningar fanns. (Att dygna betyder att man ihop med kompisar och loads of snacks, är uppe hela natten).
Kvart över fem på morgonen vaknade jag. Jag bor i ett område bestående av såväl bofasta som väldigt många sommargäster. Nu är de senare på plats, åtminstone på helgerna. Det ska påtas, värmas upp och förberedas.
Oväsendet var öronbedövande.
Grannarna snett ovanför mig måste ha haft party och ännu inte lyckats sjasa hem bekantskapskretsen. "Dygnar" de också?
Vilket liv! Vad gör de? Flyttar möbler? Bygger om kåken? Och varför dessa högljudda diskussioner. Vad är de så osams om?
Nej, nu drar nästa igång! Men vänta, den här måste vara nyinflyttad. Har Johan flyttat och någon annan köpt hans kåk? Inte sjutton brukar han börja spika klockan fem?!
Ut for jag i nattlinne. Skrek, gormade och hötte med näven. "Håll klaffen och sov!" Starsläkten i skorstenen flaxade högljutt protesterande till eken - för en liten stund.
Hackspetten på söderväggen, strax ovanför mitt sovrumsfönster, tittade ointresserat på mig, flyttade sig lojt en halvmeter och drog igång igen.
Grannsämja? Glöm det!