"Om jag jämför vilken frihet jag har som akademiker ochintellektuell mot den frihet jag har som politiker, går det inte attjämföra. Akademiker är oerhört mycket friare än politiker, som inte kansäga någonting. Allt vrids och vänds."
Så säger Tiina Rosenberg, den omstridda queerfeministen iFeministiskt initiativ, i en utmärkt porträttintervju iGöteborgs-Posten. Jag hade det där citatet ringande i öronen när jaggick till bokmässan för att -- i ett helt annat sammanhang -- lyssna påen hearing med folkhälsominister Morgan Johansson, ärkebiskop KG Hammaroch Ordfronts vd Gertrud Åström. Och hur snabbt visade det sig intestämma: "Politiker kan inte säga någonting." Det vill säga inget somkan föra samtalet framåt, öka förståelsen eller skärpa inlevelsen iandra tänkesätt än det egna. Förmodligen beror det just på rädslan föratt "allt vrids och vänds". Men det är en rädsla som biter sig själv isvansen.
Detta var bakgrunden till hearingen: I våras gjorde några avSveriges religiösa samfund gemensam sak i Påskupproret för att väckadebatt kring flyktingsituationen i vårt land. Samtidigt hävdadefolkhälsominister Morgan Johansson i en debattartikel i SvenskaDag-bladet att religionen bör förpassas dit den där hör hemma, nämligentill det privata hörnet. Med andra ord, makten över opinionsbildningenska skötas av politikerna, kyrkornas folk göre sig ej besvär. Dettautvecklade nu folkhälsoministern i ett långt skrivet anförande där hanlade fast vad han ville ha sagt, sedan upprepade han sina teser i olikavändningar utan att egentligen någon gång lyssna på eller svara på sinameddebattörers motargument eller på samtalsledarens frågor.
Det ministern gång på gång hamrade in var ett; att påskuppropet intehade något stort folkligt stöd och två; att kampanjen skapat envrångbild av svensk flyktingpolitik som är världens mest generösa.
Vad han med andra ord sa var ett; att svenska folket inte vill hanågon generös flyktingpolitik och två; att vi redan har en sådanpolitik (som svenska folket uppenbarligen inte vill ha).
"Visst, vi har en bra lagstiftning" höll KG Hammar med: "Problemetär att den inte gäller i verkligheten." Det första argumentet bemötteärkebiskopen med en motfråga: "Är det rimligt att föra en politik somenbart bygger på opinionsmätningar?" Det fick han inget svar på mensvarade själv: "Nej, det är inte bara att administrera makt och kollavad folk tycker."
Gertrud Åström uppmanade folkhälsoministern att visa på den våndasom måste ligga bakom varje beslut att utvisa flyktingar: "Jag tror deflesta känner vånda. Hur ska vi kunna leva i enlighet med våra ideal ommänskliga rättigheter? De politiska handlingarna man genomför -- kan degöras med respekt för sig själv och sin makt över människors liv?"
Våndas ministern? Det fick vi inget svar på. För detta blev ingetsamtal. Men är det någonstans som den sortens öppna ochsjälvrannsakande resonemang får utrymme så är det i kyrkorna ochfrivilligorganisationerna. Därför behövs de som moraliskt korrektiv iden politiska debatten.