"Svenskarna var de första som kom till oss i Kaliningrad sen vi ryssar började öppna oss mot omvärlden. Och snart blev jag själv bjuden till Sverige för att gästföreläsa. Ni har det så bra i Sverige. Men varför är ni inte lyckliga?"
Så frågade Svetlana, en av mina nyfunna vänner i Kaliningrad dit jag rest för att hålla seminarier om jämställdhet. Svetlana är lärare vid det universitet som sedan i somras bär namnet Immanuel Kant-universitetet efter stadens store filosof som levde och verkade här tills han dog 1804.
Kant, det var han som menade att vi alla har en befallande morallag inom oss. Länge tycks han av Kaliningradborna ha varit lika bortglömd som det faktum att staden fram till 1945 var tysk. I nästan 700 år hette den Königsberg och var ett kulturellt centrum. Sedan dess är staden med omland en rysk exklav, inklämd mellan EU-länderna Litauen i norr och Polen i söder och utan landförbindelse med moderlandet.
Efter Sovjetväldets kollaps har svenskar och danskar och finnar och annat EU-folk tävlat om att starta samarbetsprojekt med Kaliningrad, som tycks ha nått ett slags kulmen just i år när staden fyller 750 år.
Många har liksom jag fått nya vänner i denna nedslitna men vänliga och självmedvetna stad. Visst är det trevligt med dessa kontakter, resonerar Svetlana och alla de andra jag träffat, men ryssar är de, Kaliningradryssar -- om Moskvabor talar de med ungefär samma skepsis som göteborgare om stockholmare.
Men inte är de nödvändigtvis imponerade av den livsstil som förmedlas av oss Östersjögrannar.
"Du får ursäkta att jag säger det, men jag uppfattar er svenskar som rätt -- naiva! Ni tror alla om gott. Vi har en mer realistisk syn på samhället och medmänniskorna."
Så sade Svetlana när vi satt och talades vid över en middag i fredags kväll. Vi talade om den utbredda korruptionen och den ökande klyftan mellan rika och fattiga. Hon skulle gärna sett fram mot en större pension än de knappt 1 000 kronor som väntar henne om några år men har som alla andra lärt sig skaffa extrainkomster på olika sätt.
Om demokrati innebär att folk verkar så hämmade och depressiva som hon fann vid sitt besök i Sverige så vet hon förresten inte om det skulle vara något att sträva efter. Hellre ser hon gräl och bråk och en stark man som röjer i en mer eller mindre korrupt byråkrati som den av Putin nyutnämnde guvernören gör.
Georgij Boos heter han och gör skäl för sitt namn genom att sparka över hälften av tjänstemännen i den lokala administrationen och ta bort de övrigas specialförmåner.
Samtidigt som alla jag träffar talar om denne nye starke man med skräckblandad vördnad, utfärdar Putin ett nytt dekret som utan problem går igenom i det ryska parlamentet -- frivilligorganisationernas kontakt med sina utländska finansiärer ska strypas.
Mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö - sådant som rader av skandinaviskt finansierade projekt har sysslat med i både Kaliningrad och andra delar av Ryssland ses nu som ett hot. Det kan ju bli ett nytt Ukraina.
För att citera Robin Shepherd, politisk analytiker, i Financial Times i fredags: "Demokratin är inte hotad i Ryssland. Den har praktiskt taget upphört att existera."
Var vi naiva som kunde tro något annat? Jag ska fråga Svetlana. Eller konsultera Kant i sin himmel.