Efter avslöjandena om polisens jakt på illegala invandrare och författaren Jonas Hassen Khemiris inlägg om sina egna upplevelser av rasism har debattens vågor gått höga.
Ja, Sverige och svenskarna är rasistiska, anser vissa. Nej – förekomsten av enskilda rasister innebär inte att Sverige är rasistiskt, svarar andra.
Och där låser sig ofta debatten. Rasism är en känslig fråga. De som har utsatts för rasistiska påhopp eller diskriminering vill bli tagna på allvar. Samtidigt vill förstås de som anser sig vara positivt inställda till invandrare slippa anklagas för att vara rasister.
Det borde vara möjligt att hitta mellanvägar och diskutera frågan på ett nyanserat vis.
Svenskarna kan vara stolta över att leva i ett land som på många vis är ovanligt öppet och tolerant. Det hindrar inte att diskriminering på grund av hudfärg och etnisk bakgrund fortfarande är vanligt förekommande.
För förutfattade meningar har vi alla, i någon grad – även om vi skulle vilja vara fördomsfria. Det finns gott om psykologisk forskning som visar att diskriminering ofta beror på omedvetna processer i hjärnan.
Människan använder sig ständigt av stereotyper för att hantera information. Det tycks också vara mycket lätt för människor att sortera in andra in i ”vi” eller ”dem” – och att favorisera den egna gruppen. Uppenbarligen är det lättare att se andra människor som individer om de är lika oss själva.
I februari disputerade Rickard Carlsson, forskare vid institutionen för psykologi vid Lunds universitet, med en avhandling om diskriminering på arbetsmarknaden. Carlsson har använt sig av en modell där människor delas i fyra grupper – varma eller kalla, kompetenta eller inkompetenta. Hans forskargrupp skickade ut drygt 5 500 ansökningar till utannonserade tjänster, där olika egenskaper lyftes fram.
Enligt Carlsson favoriserar svenskarna tyskar när det gäller kompetens – däremot förutsätts tyskarna vara kalla. Greker betraktas som varma och sociala, men inkompetenta.
Araber har det svårast – i Sverige nedvärderas såväl deras sociala förmåga som deras kompetens. Enligt Carlsson har en ”kall, kylig Erik som dessutom framstår som lite lat” samma chanser att komma förbi en första gallring i anställningsprocessen som en ”varm och ytterst ambitiös Hassan”.
Den här typen av attityder ändras inte i en handvändning – men det minsta man kan göra är att erkänna att de existerar.
Från liberalt håll finns ibland en motvilja mot att tala om strukturer, som om strukturer skulle kunna frånta individen alla möjligheter att förändra sitt liv.
Men ibland är det nödvändigt att se de stora mönstren för att kunna begripa enskilda människors upplevelser. Att vara medveten om strukturer kan vara ett sätt att faktiskt se individen.