När en man blir pappa till en flicka ser han plötsligt världen ur en liten tjejs ögon. Upplevelsen att få en dotter kan vara en genväg till insikten att kvinnor, oftare än män, bedöms utifrån sin könstillhörighet - och att de ofta tvingas kämpa för att få bedömas som individer. Det berättade den liberale debattören Adam Cwejman i en krönika i Helsingborgs Dagblad i förra veckan.
Min egen upplevelse av föräldraskap är en spegelbild av Cwejmans: att bli mamma till två små pojkar har gjort mig till en än mer övertygad feminist. Att se barnens personligheter blomma ut har gjort det ännu tydligare hur begränsande de traditionella könsrollerna kan vara, även för män.
När jämställdhet diskuteras handlar det ofta om hur kvinnor drabbas av orättvisor. Inte utan skäl, förstås. SCB:s årliga lathund om jämställdhet, som presenterades i förra veckan, är full av nedslående statistik.
Kvinnor utbildar sig i högre grad än män - men har ändå, generellt sett, lägre lön. Bland de tio största yrkesgrupperna har män högre lön än kvinnor i nio fall av tio. Kvinnor tar på sig en större del av det obetalda hushållsarbetet och tar större ansvar för barnen, räknat i vab-dagar och föräldraledighetsdagar. Betydligt fler kvinnor än män anpassar sin vardag för att de är oroliga för att utsättas för våld.
Kvinnors upplevelser av diskriminering och maktlöshet bör förstås uppmärksammas och bekämpas.
Samtidigt är det sorgligt uppenbart att även män missgynnas i ett ojämställt samhälle. Den traditionella mansrollen innebär att män mer sällan ges utrymme att uttrycka känslor och svaghet, bli omhändertagna och få ta hand om andra. Män har svagare sociala nätverk än vad kvinnor har. I statistik som gäller självmord, missbruk och kriminalitet är männen däremot överrepresenterade.
Det råder ingen tvekan om att mansrollen måste uppdateras.
Nu har regeringen tillsatt en utredning om män och jämställdhet som förhoppningsvis kan leda till ökat engagemang i frågan.
Själv kämpar jag i det lilla för att ge mina pojkar tillgång till hela registret av känslor och upplevelser. Det kan handla om så enkla saker som att låta dem uttrycka oro, rädsla och tveksamhet - eller att klä dem i glada färger. I den fina föräldraskildringen "När två blir tre" beskriver Daniel Åberg och Johanna Ögren hur sonen Tage blir mjukare bemött när han bär vad som anses vara flickiga färger. I blommiga tights tillåts han tveka innan han kastar sig utför rutschkanan.
Det handlar inte om tvång och begränsningar, utan om att erbjuda fler sätt än det traditionella att vara pojke och man. För när jag betraktar min tvååring - som älskar att leka med bilar, spela fotboll, baka bullar och dansa prinsessdans i mammas glittriga klänningar - tänker jag: måtte han få fortsätta just så. Måtte han få fortsätta vara sig själv.