Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven låter ofta sympatisk när han pratar om skolan. Han talar om blandade klasser, om likvärdighet och sammanhållning. Om en skola där elevens kön, bostadsort eller ekonomiska tillgångar inte tillåts stå i vägen för kunskapsinhämtningen. Vem kan vara emot en skola där alla barn, oavsett bakgrund, får en bra start i livet?
Retoriken ligger dessutom helt rätt i tiden. Skolverket har nyligen kommit ut med en rapport som visar att skillnaderna mellan olika skolors betygsresultat ökat kraftigt sedan slutet av 1990-talet.
Men frågan är hur Löfven tänkt uppnå sin utopiska skola, där barnen blandas och alla har lika goda möjligheter. Vill han kunskapstesta barnen och sedan sortera dem så att kvoten av studiemotiverade barn från trygga hem blir jämnt fördelad? Ska privilegierade barn bussas till mindre välbeställda områden?
Nej, knappast. Några sådana drastiska förslag lär inte S-ledningen lägga fram i brådrasket. Löfven tycks snarare nöja sig med nostalgiska referenser till forna tider och vaga löften om nej till nya friskolor "som ökar segregationen".
Visst stämmer det att segregationen ökat sedan tiden då alla barn placerades i skolan som låg närmast. Men betyder det att det fria skolvalet borde hejdas?
Vad de kritiska rösterna ofta glömmer är att det fanns uppenbara skillnader mellan skolorna redan innan skolvalet infördes. Ofta samlades barnen från de välbeställda villaområdena i en skola - medan barnen från höghusen gick i en annan.
Skolvalet gjordes genom val av boende. I praktiken innebar det att det endast var familjerna med goda resurser som hade reella valmöjligheter. Den som råkade bo nära en stökig skola med låga medelbetyg och utsjasade lärare kunde möjligen klaga - eller byta bostad.
Nu kan studiemotiverade barn ta sig bort från de sämsta skolorna och skaffa sig en bättre utbildning på egna meriter. Varför ska de inte få den chansen?
Möjligheten att få välja kan vara avgörande, även i mindre uppseendeväckande fall. En sjuåring i min närhet var oerhört stolt när han i tre-fyraårsåldern lärde sig alla siffror och bokstäver. Men lusten att lära försvann ett par veckor in i första klass, när läraren på den närliggande kommunala skolan gav honom två alternativ: Att skriva lilla a gång på gång eller att sitta för sig själv och rita. Förmodligen var det inget större fel på den kommunala skolan, i sin helhet. Men sjuåringens lust att lära återfanns bara när han bytte skola och möttes av en uppmuntrande pedagogik.
Det är trist att en så stor del av debatten kring skolan fokuserar på skolvalet - när den egentliga diskussionen borde handla om hur man förbättrar skolan för alla.
Det är bara genom att ha en hög generell standard som vi kan få blandade klasser, helt frivilligt. De flesta föräldrar skulle nog också föredra att skicka barnen till skolan som ligger närmast - bara den erbjuder en tillräckligt bra utbildning.