Som barn i mitten av 80-talet tyckte jag att familjens splitter nya ABC 80 var höjden av cool teknologi.
Min bror och jag lärde oss kvickt grunderna i programmeringsspråket Basic. Att ge datorn order - och se att den lydde - var ren magi. Efter hand började vi fantisera om en avlägsen framtid när datorer kanske, eventuellt skulle kunna visa världar som faktiskt liknade verkligheten.
Nästan trettio år och ett dussin datorer senare känns det som en avlägsen värld. Men tyvärr har mina kunskaper om datorer knappt ökat med tiden. Den bistra sanningen är istället att mötet med vår beigebruna ABC 80 höjdpunkten i min programmeringskarriär.
Visst - liksom så många andra som är beroende av datorn i arbetet kan jag använda mig av ett halvdussin olika program. Med tiden har jag också lärt mig grunderna i några enkla programmeringsspråk. Men under min skoltid användes datorn endast som ordbehandlare. Och som vuxen har jag visserligen lyckats samla på mig ganska många roliga, tekniska prylar - men mina kunskaper om hur de fungerar är rudimentära.
Det beror inte minst på att datorer, smarta telefoner och läsplattor med tiden har blivit så användarvänliga att även småbarn lätt kan använda dem. Det märker jag inte minst på min egen tvååring - det tar honom en millisekund att scrolla förbi alla vuxenappar på Ipaden för att hitta till Mumin, Bamse och Blixten McQueen.
Men vad händer när vardagen blir allt mer beroende av de senaste tekniska prylarna - och få egentligen begriper hur de fungerar?
I Estland försöker man motverka kunskapsbristen genom ett projekt som kallas ProgreTiiger, som är en del av stiftelsen Tiigrihüppe - Tigersprånget. Från och med i höst får alla förstaklassare i ett tjugotal utvalda skolor börja lära sig grunderna i hur man programmerar och skapar webbapplikationer. Efter hand är det tänkt att projektet ska utvidgas till samtliga årskurser och hela landet.
Poängen är att förvandla eleverna från konsumenter till producenter av programvara, förklarade projektledaren Ave Lauringson i ett pressmeddelande. Tanken är förstås inte att alla unga ester ska försörja sig som programmerare - utan att den unga generationen ska få en djupare, bättre förståelse av teknikens möjligheter.
Att projektet startar just i Estland är förstås ingen slump. Sedan självständigheten från Sovjetunionen för dryga tjugo år sedan har esterna satsat stort på att ligga i framkant i den digitala utvecklingen. Politiker som kommunicerar via sociala medier, val på nätet och uppkopplade klassrum har länge varit självklarheter. Och nätsuccéer som Skype har utvecklats med hjälp av estniska programmerare.
Ett litet land som Estland, med 1,3 miljoner invånare, har förstås ovanligt goda förutsättningar för den här typen av övergripande reformer. Men ambitionen och inriktningen på projektet är något som fler länder, som vill locka till sig framtidens spjutspetsföretag, borde inspireras av. När följer Sverige efter?