Upploppen som startade i Stockholmsförorten Husby i förra veckan – och som spred sig till såväl Linköping som Lysekil - tycks vara på väg att ebba ut. Nu är det dags att diskutera framtiden. Hur ska vi se till att händelserna inte upprepas?
Att reducera frågan till att handla om ”förorten” är att göra det väl lätt för sig. Alla de frivilliga som har städat upp och nattvandrat i sina stadsdelar är mer representativa för de drabbade förorterna än den lilla klick som bränt bilar och kastat sten.
En aspekt som förtjänar större uppmärksamhet är frågan: vad gör vi med alla unga arga män? Vilka framtidsutsikter erbjuds de unga män som i dag upplever att de är förlorare? Enligt Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, kräver ett fungerande modernt samhälle samtycke från två grupper: den resursstarka medelklassen och de unga männen. Den svenska välfärdsstaten lyckades länge få stöd från båda grupperna. Men efter hand började medelklassen kräva en skola med mer utrymme för kreativitet och utveckling. I den förändringen uppstod ett annat problem: de unga män som blev utslagna i processen.
Liknande resonemang förs fram av statsvetarprofessorn Bo Rothstein i Framtidskommissionens bok ”Framtidsutmaningar – det nya Sverige”. Under den träffande titeln ”De som inte har, inte älskar och inte är” beskriver han möjliga framtidsscenarion för pojkarna som presterat dåligt i skolan.
Den som saknar gymnasie- och högskoleutbildning har lägre chanser än andra att få fast jobb. Som en följd av det får de också svårare att hitta en partner. Forskning visar att kvinnor oftast söker sig uppåt i statusstegen, till äldre och välutbildade män.
Man kan spekulera kring orsakerna – kanske söker männen undermedvetet en partner som kan sköta markservicen, kanske vill kvinnorna kompensera för en förväntad diskriminering på arbetsmarknaden - men faktum kvarstår: välutbildade kvinnor och lågutbildade män bär en särskilt stor risk att ratas.
På så vis hamnar en del av de lågutbildade männen också utanför den sociala gemenskapen, vilket i sin tur spär på alienationen. Såväl Rothstein som Bennich-Björkman varnar för att de utslagna unga männen kan bli en rekryteringsbas för kriminella nätverk och extremistiska rörelser.
Problemet uppstår förstås inte bara i förorterna. I många glesbygdskommuner flyttar de unga kvinnorna ut – de åker till städerna och utbildar sig. Kvar blir de marginaliserade männen.
Orsakerna till upploppen är komplexa. Men en sak är säker: det är farligt att tro att män alltid är starka och per automatik är vinnare. I dagens samhälle samlas männen i både botten och toppen.
Och ett samhälle där en stor grupp unga män inte känner att de har en ljus framtid riskerar att bli en farlig plats att leva.