I Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här råkar 19-åriga Moa få jobb på äldreboendet Liljebacken. Det är förstås bara tillfälligt. Egentligen ska hon bli skådespelerska. Men den mesta delen av sin vakna tid ägnar hon åt att hålla Gullan och Urban mätta, rena och torra.
Det märks att Sara Beischer själv har vikarierat som vårdbiträde. Efter bara några sidor kommer minnena tillbaka. Lukten av Ajax och intorkad urin. Allt arbete som krävs för att tillgodose människans mest basala behov, att rengöra löständer, byta blöjor, mata, tvätta och trösta.
När äldrevården debatteras handlar det ofta om enkla lösningar. Det märktes inte minst i partiledardebatten i onsdags. Vänstern säger: Slopa privatiseringarna. Miljöpartiet säger: Sätt en minimigräns för personalen. Alliansen svarar: Mer valfrihet.
När jag lyssnade undrade jag om någon av partiledarna har praktisk erfarenhet av jobbet. Om de någonsin fyllt i vändscheman eller försökt få en svag, multisjuk 93-åring att svälja fjorton tabletter om dagen.
Att arbeta i äldrevården är både det bästa och värsta jag gjort i yrkesväg. Få arbetsplatser kan erbjuda så mycket värme, humor och ömhet. Samtidigt krävs nerver av stål. Att hantera personlighetsförändringarna som kan följa på svår demens är inget för veklingar: I värsta fall hör slag och glåpord till vardagen.
Själv gav jag upp mitt långvariga extrajobb efter en period när de "boende" på min avdelning blivit allt sjukare. Kväll efter kväll sträckte jag mig till det yttersta - men det räckte inte. Väl hemma grät jag ofta över min otillräcklighet. När sedan chefen förklarade att jag fick skärpa mig och anpassa mig till villkoren som rådde, sade jag upp mig. Och när jag några månader senare fick mitt första vikariat som journalist kändes mina nya uppgifter nästan otillständigt enkla och njutbara.
Så visst lockas även jag av vänsterns visioner om höga löner och många händer. I min värld finns det få som förtjänar lika mycket uppskattning som äldrevårdens slitvargar.
Men realisten i mig inser att resurserna är begränsade, särskilt med den äldreboom som väntar. Och faktum är att sambandet mellan ökade anslag och bättre vård inte är självklart. Högre kvalitet i äldreomsorgen handlar om mer invecklade frågor än så: Att personalen får utbildning och möjligheter att göra karriär, att samordningen med primärvården förbättras, att övermedicineringen hejdas.
I stället för att gång på gång fastna i frågan om privat eller kommunalt borde fler politiker engagera sig i detaljerna. Det förtjänar såväl personalen som de äldre.
I Jag ska egentligen inte jobba här ställs Moa inför ett omöjligt val: En chans till drömjobbet, eller lojaliteten mot Liljebacken. Den stora utmaningen är att göra äldrevården så attraktiv att 19-åringarna stannar frivilligt. Samhället kan inte lita på att framtida generationer kommer välja äldreomsorgen för sina hjärtans godhets skull.
Karin Rebas