Oroligheterna i arabvärlden har föranlett massgripanden av demokratiaktivister i Kina. Aktivisternas "brott" är att de har uppmanat till protester liknande dem i Egypten och Libyen. Kinesiska myndigheter har under februari och mars skärpt polisövervakningen, stängt internetcaféer och saboterat privata nätverk och tjänster som Gmail för att förebygga oroligheter.
Att den kinesiska staten försöker kväva de röster som vill ha ökad demokrati är förstås inget nytt. Men utvecklingen i arabvärlden gör att det finns skäl att fråga sig hur länge statens grepp om medborgarna kan bestå.
Resningarna i Nordafrika och Mellanöstern visar att när den utbildade medelklassen i ett land växer så ökar trycket på demokratisering. Att det finns en koppling mellan demokrati och en sådan medelklass är välkänt för statsvetarna. Auktoritära stater kännetecknas ofta av att den stora massan saknar resurser och utbildning, medan en liten elit upprätthåller - och gynnas av - den rådande ordningen.
För Kina är det givetvis inget alternativ att hindra unga människor från att skaffa sig högre utbildning. Det krävs ingenjörer, ekonomer och forskare om Kina ska kunna mäta sig med andra industrinationer i framtiden. Och med en växande utbildad samhällsklass följer krav på medborgerliga rättigheter som yttrandefrihet och demokrati.
Bilden av Kina som ett land där kommunistpartiet håller befolkningen i ett järngrepp genom censur och förföljelser av oliktänkande stämmer inte heller helt. Kinaexperten Johan Lagerkvist (Världspolitikens dagsfrågor 2010/8) har beskrivit hur partiet försöker gå balansgång: Å ena sidan är ett internet med något mått av frihet en ekonomisk nödvändighet i en globaliserad värld. Å andra sidan kämpar partiet för att behålla kontrollen över vad som försiggår på nätet. Men är det i längden möjligt att vinna den kampen?
Den kinesiska it-muren har sprickor och det finns tecken på en stigande folklig misstro mot staten. The Economist rapporterade nyligen om hur befolkningen i Zhejiangprovinsen dels vägrade att välja en av kommunistpartiet förordad ledare, dels mot myndigheternas tillrådan hamstrade salt efter kärnkraftsolyckan i Japan. Internet ska ha spelat en roll för båda dessa "protestaktioner" på gräsrotsnivå - och i båda fallen led staten ett propagandanederlag.
Små tecken förvisso, men de pekar ändå på att kommunistpartiet inte i längden kommer att kunna upprätthålla total kontroll över Kinas befolkning och deras aktiviteter på internet. Det går inte att säga hur länge det dröjer innan missnöjet i Kina når en kritisk massa. Men internet, mobiltelefoner och videokameror gör sannolikt att även kineserna, när den dagen kommer, blir mycket svåra att stoppa.
Niclas Ericsson