Träffade i tisdags ett antal unga företagare i Linköping. En av dem var en man som driver en åkeriverksamhet. Han hade anställt en ihärdig sökande som hade utländsk bakgrund.
Dessvärre hade den nyanställde mannen inte tillräckliga språkkunskaper, vilket snart visade sig skapa bekymmer. Som förare behövde han uppfatta namn och adresser korrekt, och för detta var hans svenskkunskaper alltför knapphändiga. Han hade förvisso gått på sfi-kurs - men med uppenbart otillräckligt resultat.
Företagaren var rakryggad nog och sa som det var till föraren, men kontaktade också arbetsförmedlingen och berättade varför han inte kunde behålla föraren.
"Det här fungerar inte. Jag är ledsen, men han klarar inte språket. Ni måste hjälpa honom att stärka det".
Arbetsförmedlingen tog honom på orden och såg till att mannen fick träna de språkkunskaper som behövdes för att kunna ta arbetet. I dag är mannen fast heltidsanställd som förare på samma företag, och gör ett strålande arbete.
Den här sortens solskenshistorier är tyvärr mer undantag än regel.
För att något sådant här ska hända krävs att flera personer tar ett aktivt ansvar för att se till att stötta någon annan. Även om den extra ansträngning företagaren gjorde förmodligen går att räkna hem rent affärsmässigt (man får förmoda att han nu har en oerhört lojal och idog medarbetare), skulle han likaväl ha kunnat strunta i besväret och anställt någon annan utan språksvårigheter.
Arbetsförmedlingen har ju både uttryckt självkritik och av andra fått höra klagomål över bristfällig effektivitet i leden, men i det här fallet har de verkligen anledning att känna att de har fullföljt sitt uppdrag med heder.
De andra företagarna som lyssnade till berättelsen nickade bekräftande när kvintessensen av händelserna framlades: det är det raka, ärliga beskedet som gäller.
En person som inte har tillräckliga språkkvalifikationer måste få höra det. Annars är det svårt att veta vad som går att påverka.
Och ett ärligt besked är respektfullt. Det är skäggmumlandet som förnedrar människor och vidmakthåller ömsesidiga fördomar.
Själv sökte jag jobb i Tyskland en sommar för tio år sedan. Stammande försökte jag förklara för den storvuxne restaurangägaren att jag anmälde mig för tjänst i disken eller grovköket. Han tittade ner på mig och skakade på huvudet.
Min dröm om ett sommarjobb avsnoppades med ett kargt "dein Deutch is sehr slecht". Det var förstås nedslående, men fullt begripligt. Och valet låg klart framför mig - förbättra tyskkunskaperna eller bereda mig på fler avvisande besked.
Kanske börjar vi bli redo för en mer vuxen och mogen inställning till varandra nu.
Med en sådan i ryggen kan man ta frågor om språk, kultur och samverkan mer direkt. Istället för att mumla om anpassning, krav och ta seden dit man kommer kanske vi kan gå rakt på sak. Fråga, resonera och diskutera. Vara tydliga i vad som måste fungera och beredvilliga till kompromiss där det är möjligt.
Ett föredöme i klassen är IKEA. Där har man uppenbarligen bestämt sig för att olika religionstillhörigheter inte ska utgöra ett hinder för rekrytering. Samtidigt vägrar man kompromissa om företagets enhetliga klädkod.
Kompromissen: En mörkblå hijab (slöja) med IKEA:s logotype i gult.
Lika genialt som bokhylleserien Billy.
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv
tove@lifvendahl.com