Stefan Löfven har gjort en Reinfeldt. Han har letat utanför ledet av riksdagsledamöter och funnit sin ekonomiska talesperson vid sidan av den politiska sfären. Utnämningen av Magdalena Andersson, fram till nu överdirektör på Skatteverket, överraskade många. S-kännare ger dock valet gott betyg. "Jag känner henne som en klar och analytisk person med perspektiv och skärpa", skriver till exempel Folkbladets chefredaktör Widar Andersson.
Politisk skolning har hon med sin bakgrund som topptjänsteman inom regeringskansliet. Och hon är en respekterad nationalekonom.
För Socialdemokraterna har finansministerposten alltid varit en nyckelroll. Det är genom trovärdighet i den ekonomiska politiken som anspråken på regeringsduglighet vilar.
Magdalena Andersson är förvisso helt ny i toppolitiken och kan riskera att bli sidsteppad i debatten till dess att hon erövrat en riksdagsplats. Men hon är ändå väsentligt bättre rustad att ge finansminister Anders Borg en match än Juholts motsvarighet, den trevande Tommy Waidelich.
Det är intressant att notera att de två stora partiernas ekonomiska talespersoner båda har gedigen ekonombakgrund, vilket ger sakpolitisk kompetens. De har haft karriärer där de rört sig mellan den politiska sfären och näringslivet (Borg) respektive myndighetsvärlden (Andersson).
Jag tror att det är en väldig styrka att ha erfarenheter och kontakter även utanför politiken. Häromkvällen hamnade jag på en spännande diskussionskväll här i Linköping om politikens villkor, där just partiernas behov av att öppna sig och släppa in nya talanger var ett av de teman som diskuterades.
En bredare bakgrund kan ge en politiker trovärdighet men också integritet och trygghet, i det att man vet att man inte för sitt levebröd är tvungen att hålla sig väl med alla andra partimedlemmar och nomineringskommittéer. Man kan faktiskt lämna politiken och gå vidare längs en alternativ karriärväg.
Löfven har nu på kort tid visat att han kommer att fokusera på sakpolitik och trovärdighet. Borta är de Juholtska bombasmerna och de retoriska figurerna. Löfven är torr, saklig och konkret. Han sätter fingret på regeringens svaga punkter: arbetslösheten och tillväxtpolitiken. Och han vågar därtill problematisera sitt eget partis position i kärnkraftfrågan. Det har redan givit ett uppsving för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna.
Därtill överraskade statsminister Fredrik Reinfeldt häromveckan med att ta upp en av vår tids stora knäckfrågor: vad är en vettig pensionsålder i en tid när vi lever allt längre? Forskare beräknar att vartannat barn som föds i dag väntas leva till 100 års ålder - då är det inte rimligt med en generell pensionsålder kring 65-67 år.
Reinfeldt har blivit ordentligt hudflängd för sitt utspel. Tyvärr kommer ju inte alla att ha hälsan och orka jobba upp till 70-årsåldern. Men det behövs en attitydförändring till äldre arbetskraft och större flexibilitet för dem som vill och kan jobba längre. Den ofta alltför konfliktundvikande moderatledaren bör ha en eloge för att han äntligen vågar utmana i en kontroversiell fråga.
Det var ett tag sedan. Men det känns som om svensk inrikespolitik fått lite nerv igen.
För övrigt
blev Östergötland den nyfödda prinsessans hertigdöme. Traditionellt har hertigar och hertiginnor utnämnts i landets perifera eller upproriska delar för att säkra rikets enighet. Är det striden i regionfrågan som oroar i huvudstaden? Vi får se till att prinsessan Estelle får en wedig öschötsk skolning. Smeknamnet Östella lär sätta sig.