Hemkommen från en av dem skrev jag att det värsta med det sydafrikanska rasförtrycket var att de svarta vägrades ordentlig skolutbildning. De skulle ju ändå bara bli vedhuggare och vattenbärare som en av apartheids arkitekter uttryckte saken. Bristen på skolor och dåliga skolor skulle bli kännbart under lång tid framåt även om apartheid avskaffades, skrev jag.
Av skäl som fortfarande framstår som obegripliga för mig väckte detta en storm av vrede hos svenskar som var aktiva i kampen mot rasförtrycket. De ville tro att om bara apartheidregimen försvann skulle allt annat ordna sig.
Det gjorde det naturligtvis inte. Usla skolresultat och dåliga skolor är fortfarande ett avgörande hinder för utvecklingen mot jämställdhet mellan raserna i Sydafrika. Vita ungdomar satsar hårdare på utbildning idag än när deras möjligheter att få hyggliga jobb skyddades av raslagarna. Svarta ungdomar får alltför liten hjälp därför att de statliga skolorna saknar resurser och ofta har dåliga och dåligt utbildade lärare. Vita går i stor utsträckning i privatskolor med höga avgifter.
Ett litet antal svarta har tagit sig upp i samhället och ibland tjänat kopiösa mängder pengar. Men i stort sett har klassamhället bestått med de svarta i botten och de vita på toppen. Arbetslösheten bland svarta är fruktansvärd, kanske uppemot 40 procent utan jobb.
Det här beror naturligtvis inte på att regeringen velat bevara de gamla orättvisorna. Men att i grunden förändra ett samhälle byggt på de värsta orättvisor kräver ett fungerande skolväsen.
Att apartheidregimen avsiktligt höll nere de svartas möjligheter att skaffa sig en god utbildning är regimens kanske värsta arv. Att ingenting egentligen blivit bättre trots att det gått nästan 20 år sedan demokratin infördes i Sydafrika säger något om hur svårt det är att utplåna ett utbildningsgap.
Just i dagarna har vi fått besked på hemmaplan om just hur svårt detta är. Trots att Jan Björklund infört den ena reformen efter den andra inom skolans värld fortsätter resultaten att försämras. Ändå har i Sverige inte resurserna saknats vare sig för att ge lärare hyggliga villkor eller se till att skolbyggnaderna håller rimlig kvalitet.
I Sydafrika har allt detta saknats. Undervisningen sker i stor utsträckning i undermåliga lokaler. Det finns inte tillgång till nödvändiga hjälpmedel och lärarna är ofta outbildade. Ungdomar fick under revoltåren lära sig att skolan inte var viktig och den lärdomen verkar sitta kvar.
Apartheid kunde avskaffas med fredliga medel. Men arvet efter systemet lever vidare.