Hur kan det komma sig att en bok med titeln "Konsten att vara snäll" trots mediokra recensioner på kort tid blir en bestseller? 50 000 ex sålda i Sverige på tre månader och översättningar på gång på tio språk. (SvD 21 december).
Handlar det om skicklig marknadsföring? Ja, det gör det väl delvis. Stefan Einhorn är en känd författare. Men jag tror framför allt att framgången finns att söka i en längtan -- efter godhet, vänlighet, ja lite vanlig enkel hygglighet. Sådan som vi kanske inte känner oss bortskämda med, i varje fall inte utanför en trängre familjekrets, om ens där.
Exemplen på snällhetens motsats är legio. Vare sig det rör sig om konstruerade jävligheter i förnedrings-tv eller förment sanningsenliga (men påhittade) påståenden som i Expressens skandalösa reportage om Mikael Persbrandt eller rapporter om cynisk och kränkande behandling av skyddslösa människor, som några av migrationsverkets tjänstemän gjort sig skyldiga till, så är grundtonen vi möter i offentligheten ofta kylig, fientlig, elak. Varför?
När författarna P O Enquist och Anders Ehnmark skarpt kritiserar den tidning de själva medverkar i så pekar de säkert på en viktig förklaring: Den lögnaktiga Persbrandt-artikeln är en logisk följd av kommersialiseringen av Expressen.
Kränkningar och personförföljelse skulle alltså sälja. Och det sorgliga är att det tycks stämma eftersom Expressens nuvarande chef-redaktör lyckats vända förlust till vinst med just sådan journalistik. Men, påpekar de två författarna, det kan vara kommersiellt farligt att vara allt för kommersiell.
Det finns en gräns för hur långt man kan gå.
Kvällstidningens ambition att värna om "den lilla människan" förutsätter nämligen en helt annan sorts läsare, en med förmåga till inlevelse och medkännande. När indignationen, med rätta, blir stor inför mediernas avslöjanden om hur asylsökande flyktingar förnedras -- då visar det att normaltillståndet inte är att kränka utan att vara hygglig, vänlig -- ja snäll, som Stefan Einhorn väljer att säga.
Samma sak har invånarna i det lilla halländska samhället Fegen visat när en av byns uppskattade medborgare blev avvisad. Kallel Maulud, Kalle kallad, hade flytt för sitt liv från Irak undan ett hotande hedersmord, han hade fraktats på lastbilsflak genom Italien, blivit upptäckt men skickats vidare och hamnat i Sverige.
NU, efter fyra år, talar han halländska, vilket hördes i reportaget i programmet "Kaliber", han hade fast jobb och var en omtyckt person i det lilla samhället. Men han har blivit flyktingspelets "Svarte Petter". De s k Dublinreglerna innebär att han måste skickas tillbaka till det första land han kom till efter flykten. Han hade oturen att bli upptäckt i Italien. Där sover han på gatorna i ett snöigt Bologna sedan polisen sparkat ut honom först från flygplatsen, sen från centralstationen. Under tiden samlar Fegenborna pengar som de ska åka ned till Bologna med. Men var ska Kalle bo? Privatpersoner får inte hyra ut rum åt asylsökande.
Allt detta har gått helt korrekt till, enligt gällande EU-lagstiftning. Konsten att kränka människor har alltså stöd på högsta nivå. Mot det kan man reagera på två sätt, antingen hålla käft och anpassa sig till den påbjudna cynismen eller också bjuda motstånd, som invånarna i Fegen.