När man köper en kvarts älg blir det väldigt uppenbart att kött kommer från djur.
Inga fina frigolittråg här inte. Inga välansade, torra bitar befriade från allt vad fettkant heter. Nej då, här är det senor och blodskvätt och hinnor och avsågade benknotor. Förstås.
Tycker ni jag är fånig som säger det uppenbara? Det tycker nog min mamma som var den som styckade älgen. Men ni andra: hur kom egentligen vår förvridna syn på kött till?
Varför anses det suspekt att äta grisfötter, men inte grisskinka? Varför är det äckligt med grisskinn i tuggummi? Varför rynkar en del på näsan åt att ge hunden ett torkat grisöra, men tycker det är helt oproblematisk att servera malda köttslamsor ur burken "Vov". Varför tål vi inte att se bilder från ett modernt slakteri?
För att vi inte vill att djur och kött ska ha något med varandra att göra förstås. Vi vet att de har det, men vi förtränger det eftersom vi helst inte vill att det ska vara så.
Och OM det nu måste vara så plågsamt att djur och kött har med varandra att göra så vill vi åtminstone ha bilden av en rultig och lycklig gris som obekymrat skuttar omkring på lagårdsbacken på vår näthinna.
Vi som vill äta kött måste inse var det kommer ifrån och sluta tramsa. Våga inse att kött härrör från levande djur av blod, muskler och skelett.
Det känns så absurt att skriva så, men ändå, detta självbedrägeri kring vår mats ursprung är ju infantilt.
Det känns bra att äta vilt. Av många anledningar. Dessutom tvingas jag lära mig att ta till vara alla delar. Laga mat på gammalt hederligt vis. Koka soppa på benen och sånt.
Och apropå grisskinn i tuggummit - om vi nu bonkar ihjäl djuren för att äta dem så är det väl bra att ta till vara så mycket som möjligt. Och inte bara de fina bitarna (som sedan saluförs strimlade och kryddade så att vi kan hälla dem rakt ner i pannan utan att behöva tänka ens på kryddor).
Vi är ljusår ifrån vår egen föda. Det vilar något sorgligt över det.