Tomt gapande hyllor. Begränsat utbud. Långa köer. Veckan innan jul kändes det som om jag farit tillbaka i en tidsmaskin till 1980-talets mitt då några av familjesemestrarna gick till kommunismens östblock.
Jag befann mig i landet som svenska turistbroschyrer beskriver som "solen, salsan och sinnenas ö". Jag talar förstås om Kuba.
Flygplanet från Paris var fyllt med obekymrade semesterfirare med sol och tid med familjen i blicken som direkt från flygplatsen skulle fara till hotellkomplexen utan att se en skymt av verklighetens diktatur fylld av ofrihet, polisstat och - just det - planekonomi.
Att redan på den kubanska flygplatsen få stå i timmars kö för att växla pengar för att bara en enda kassa är öppen. Personalen är väl upptagen med att förhöra potentiella kontrarevolutionärer som är kritiska till regimen.
Eller att upptäcka när du ska betala din hotellräkning att det är 11,24 procents ränta om du använder Visa-kort (American Express är förbjudet av ideologiska skäl). Aha, tänker du, men om jag tar ut pengar i växlingskontoret istället. Men tji fick du, samma räntesats - för det finns ju bara ett system.
Mitt uppdrag var att träffa den förbjudna oppositionen. Jag mötte frihetskämpar som Osvaldo Paya, ledare för det kristdemokratiska Movimiento Cristiano Liberación som suttit i fängelse gång på gång för sina åsikters skull. Jag träffade de modiga liberalerna Fernando Sánchez López och Julia Cecilia Delgado González som hånas och förföljs för sin politik. Jag lärde känna stolta Héctor Palacios Ruiz, en av de politiska fångar från 2003 som släpptes i mitten av december, och hans fru Gisela Delgado Sablón från Kubas fria bibliotek med 10 000 besökare per år. De är alla verkliga hjältar som med sina liv, drömmar och framtid som insats kämpar för ett fritt och demokratiskt Kuba.
Att Kuba är en diktatur råder inga tvivel om. UD:s hemsida säger: "Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat. I egenskap av stats- och regeringschef (...) utövar president Fidel Castro personlig kontroll över den kubanska staten. Det finns inget oberoende rättsväsende. Yttrandefrihet, tryckfrihet eller föreningsfrihet råder inte."
Marknadsekonomin segrar världen över i en turbotakt som vi demokratiaktivister avundas. Enligt tankesmedjan Freedom House finns det i dag 120 demokratier som har ett flerpartisystem. I dessa länder bor ca 3,5 miljarder människor, ungefär 60 procent av all världens befolkning.
Men det finns betydligt fler marknadsekonomier, av olika kvalitet och upplägg. I de mest hårdnackade diktaturer finns en faiblesse för att skippa yttrandefrihet och rösträtt. Och istället gå direkt på kapitalismens ljuva slantar.
Alla tycks ha fattat att ett ekonomiskt system där staten kontrollerar produktionsmedlen och gör planer för hur ekonomin ska skötas via investeringar, besparingar och konsumtion - aldrig har och aldrig någonsin kommer att fungera. Marknadsekonomi utan demokrati heter framgångssagan.
I Kina flödar mammon i lika snabb takt som exekutionspatruller avrättar oliktänkande. I Vietnam är marknaden snart gud, men den kommunistiska enpartistaten lika kompakt intakt som förr. I Saudiarabien kan du som rik köpa all världens senaste haute couture-kläder, men hamnar i finkan om du öppet kritiserar kungafamiljen.
Inget land kan dock i längden klara sig på kapitalism utan demokrati. En marknad förutsätter fria människor som tillåts skapa och uppfinna nya idéer.
Man brukar säga att varje ny generation måste övertygas om demokratins storhet. Brist på marknadsekonomi är desto lättare att påminnas om. Långa köer, tomma hyllor och noll valfrihet har aldrig varit någon hit. Planekonomi är skräp.
Birgitta Olsson
riksdagsledamot