Sverigedemokraterna bekymrar sig mycket över multikulturalismen som de tror hotar att utplåna svenskheten i Sverige. Dock har man ofta anledning att undra om de själva vet någonting mer om svensk kultur än sill och brännvin.
Jag har sista tiden vid olika tillfällen lyssnat till fyra cd-skivor med svensk musik från förra sekelskiftet. Uppriktigt sagt hade jag innan jag fått dessa skivor inte en aning om att det fanns så mycket hörvärd svensk musik från denna tid.
Det är violinisten Semmy Stahlhammer som ackompanjerad av olika pianister spelar och det är också han som gjort urvalet. Stahlhammer, konsertmästare vid hovkapellet, är en lysande musiker som verkligen förmår lyfta fram kvaliteterna i den musik han valt att spela. Också själva urvalet är ett storverk.
Nå, Stahlhammer är ett utmärkt exempel på den multikulturalism som sverigedemokraterna hatar. Han är vad de främlingsfientliga älskar att kalla andra generationens invandrare, visserligen född i Sverige, men bägge föräldrarna överlevare från Förintelsen, som utblottade kom till Sverige efter andra världskriget.
Om någon vecka utkommer Semmy Stahlhammers bok om hans fars märkliga öde bland de kommunistiska polska partisanerna under krigsåren. Det var ett liv under ständigt dödshot, inte bara från de tyska nazisterna, utan även från polska antisemiter till och med i de kommunistiska partisanernas egna led.
Semmy Stahlhammers engagemang för att göra svensk musik tillgänglig för den svenska publiken är typisk för ett intresse för svensk kultur som präglat många judar i Sverige. Det är ingen tillfällighet att landets största bokförlag grundades av en judisk familj.
Också i min egen familj kan jag hitta exempel på detta lidelsefulla intresse för den svenska kulturen. Min farbror, också han andra generationens invandrare, verkade som intendent vid Skansen och Nordiska museet. Han gav ut en rad böcker om svensk historia och kultur. Hans bok "Sveriges historia i bilder", som ursprungligen kom ut 1932 finns fortfarande tillgänglig på nästan alla svenska antikvariat.
Han har också givit ut standardverket om svenska folkdanser. Det kom ut i ny upplaga för bara några år sedan, trots att författaren varit död sedan 1937.
Det engagemang för den svensk musikkultur som Stahlhammer på ett så lysande sätt visat med sin cd-samling, har inte på något sätt stått i vägen för ett motsvarande engagemang för judisk musik. Vid sidan om sin verksamhet vid Kungliga Operan spelar han Kletzmer-musik, den mycket speciella formen av östeuropeisk populärmusik.
Sverigedemokraterna kan ha en poäng i att många svenskar tolkat multikulturalismen som en ensidig plikt för oss svenskar att öppna oss för invandrarnas kultur. Det judiska exemplet visar emellertid att den kan vara något mycket mer, nämligen att med avstamp i en främmande kultur fördjupa sig i den svenska.
På det sättet kan invandringen ge ett viktigt bidrag till att utveckla svensk kultur. Sverigedemokraterna däremot, har nog inte mycket att bidra med i den vägen. Kulturell isolering är ett säkert sätt att få en kultur att vissna ner och dö.
En kulturell isolering är naturligtvis också förödande för invandrarkulturen. De svenska entusiaster som vill att invandrarna ska nöja sig med att satsa på den egna kulturen även sedan de bosatt sig i Sverige är därför multikulturalismens värsta dödgrävare.
ernst.klein@telia.com