År 2012 har börjat lovande: Med en hejdundrande, högljudd och ilsken kulturstrid. Startskottet var en tre sidor lång debattartikel av författaren och krönikören Bengt Ohlsson på DN Kultur (4/1).
Vad var ämnet? Ohlsson berättade varför han inte ville skriva under en protestlista mot rivningen av Slussen i Stockholm. Han ifrågasatte om alla kulturpersonligheter som skrivit på listan verkligen själva satt sig in i frågan. Ja, och så tog han upp frågan om man i Sverige kan vara konstnärligt verksam utan att vara uttalat vänsterinriktad.
"Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring", inledde Bengt Ohlsson sin artikel. Och då bröt kalabaliken ut.
Artikeln spreds blixtsnabbt på Facebook och Twitter, merparten av dessa delningar verkar ha gjorts av läsare som sympatiserar med Ohlssons tankegångar. Artikeln har till dags dato delats 1 600 gånger på Twitter och 6 400 på Facebook samt genererat över 500 artikelkommentarer (den behandlades även på Correns ledarsida 5/1). Men reaktionen från dem som kände sig angripna lät inte heller vänta på sig.
Att det inte handlar särskilt mycket om Slussen i denna fejd är väl det enda man kan slå fast. Det Ohlsson har gjort är att ifrågasätta den slentrianmässighet med vilken många kulturengagerade insorterat sig själva i gruppen av vänstersympatisörer.
Längst bland kritikerna har Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gått. Hon har inte bara parat ihop Ohlsson med KD-ledaren Göran Hägglund, utan också antytt ett samband mellan Hägglunds retorik och massmördaren Anders Behring Breiviks illdåd (Aftonbladet 9/1). Ohlsson (= Hägglund) = Behring Brevik, lyder alltså den halsbrytande ekvationen.
Det självdefinierande uttrycket "att ha hjärtat till vänster" brukar användas som synonymt med att vara samhällsengagerad, att ha rättvisepatos och kort sagt vara mänsklig. Men var har i så fall den som är liberal eller allmänborgerlig sitt hjärta? Undertexten i uttryckssättet är att den som inte är vänstersympatisör heller inte har något hjärta. Och givetvis inte heller någon känsla för kulturens immateriella värden.
Ohlsson är själv en del av kultureliten, men han vållar indignation genom att picka hål på den bubbla av självpåtagen moralisk överhöghet som vissa proffskulturdebattörer trivs i.
Niklas Ekdal menar att vänstern redan befinner sig på defensiven: "Sällan har väl sparken på en vidöppen dörr gett sådant eko" (Newsmill 12/1). Som Ekdal påpekar gör Ohlssons artikel upp med den förenkling som begreppen höger-vänster innebär och uppfordrar var och en att tänka själv. Nog är det förbluffande att en sådan uppmaning upplevs som så provocerande.
Stormen av kritik mot Bengt Ohlsson har varit starkast på kultursidorna i huvudstadens tidningar. På nätet har reaktionerna varit betydligt mer mångfacetterade. Visst har Ohlsson fått slängar av sleven även i sociala medier och i bloggosfären från dem som känt sig angripna. Men av ännu fler har hans artikel debatterats, analyserats, hyllats och spritts till andra läsare.
Det är en underbar paradox att en artikel som ursprungligen publicerats i den gamla traditionella papperstidningen genom kraften i de sociala medierna orsakar en bred mobilisering mot fördumning.