Häromveckan kom Bonniers box med 22 svenska statsministrar. I den lådan blev Nils Edén min man. Det var en vinstlott. Han var statsminister åren 1917-1920, när det nästan blev revolution i Sverige.
För hittills enda gången bildade liberaler och socialdemokrater regering tillsammans. I samband med regeringsbildningen förde Edén hårda förhandlingar med Gustaf V, som ett par år tidigare hade fått den liberala regeringen Staaff på fall i samband med borggårdskrisen.
Nu tvingade Edén kungen att acceptera den konstitutionella monarkins spelregler. Det var första gången socialdemokratiska ministrar satte sig vid kungens rådsbord. Den breda vänsterregeringen blev en utpräglad reformministär.
Den mest dramatiska frågan under den nya regeringens tid blev rösträtten. Kungafamiljen var så rädd för revolutionen att den packade koffertarna för att kasta sig iväg från slottet. Första världskrigets konvulsioner banade väg för en snabbare och mer radikal lösning än många hade väntat sig vid regeringsskiftet. Vänstern drev igenom lika rösträtt i kommunerna, som valde första kammaren, och bröt därmed högerns grepp om senaten. Men uppgörelsen banade också väg för den kvinnliga rösträtten, som trädde i kraft vid 1921 års val.
Edéns regering gick fram på en rad områden. Vänstern tog tillfället i akt att driva igenom en omfattande modernisering, från vattenrätten och fattigvården till äktenskapslagstiftningen. Edén lyckades hålla sina kollegor från de båda partierna vid gott mod; hans ledarskap hyllades och misshälligheterna blev få.
Till slut sprack ändå samarbetet. Socialdemokrater utanför regeringen såg kommunalskatten som en lämplig fråga att plåga den liberala sammanhållningen med. Nils Edén fortsatte som partiledare, men nykterhetsfrågan sprängde hans parti. När motståndarna tog över det frisinnade partiet lät det nybildade liberala partiet förstå att Edén inte var deras man som partiledare.
Det är något rörande över det. En av våra mest betydelsefulla statsministrar var en urusel partiledare. Samspelet mellan liberaler och socialdemokrater gav oss demokratin och grundvalen för välfärden. Jag vet inte om det finns någon sensmoral i det, men just nu kombinerar den låsta blockpolitiken mycket av det sämsta i tvåpartisystemet med de små partiernas möjligheter att trumfa igenom skruvade profilfrågor. Dags för debatt om valsystemet?
Nu tar jag sommar. I rabatten ståtar den vita krolliljan, som en vänlig läsare lät mig gräva upp nära Vadstena sedan jag trånat efter Sveriges vackraste blomma i en krönika om Olof Rudbecks Blomboken för ett år sedan. Stor lycka - varmt tack.