Drottningens far i samröre med nazister, rykten om kungen och generande nakenbilder, kungavänner i kontakt med grovt kriminella. Det har blåst motvind för monarkin under det senaste året.
Annus horribilis - det fruktansvärda året - var drottning Elisabeth II:s sammanfattning av 1992. Det året separerade tre av hennes fyra barn, prinsessan Diana gav ut öppenhjärtiga hågkomster från ett havererat äktenskap och Windsor Castle eldhärjades. Monarkin som statsskick ifrågasattes för första gången i modern tid på allvar i Storbritannien.
För Sveriges kungahus har det senaste året varit något liknande. Den rojalistiska yran under kronprinsessans Victorias bröllop sommaren 2010 förbyttes i kulingvindar under senhösten när boken Den motvillige monarken landade på bokhandelsdiskarna. Delikata historier om flickor till kaffet och vilt partajande svärtade den kungliga glansen.
Kungen vände blad. Så icke medie-Sverige. Krisen tilltog under våren när det framkom att en kungavän kontaktat yrkeskriminella för att få tag på känsliga foton. Förtroendet för kungahuset har sjunkit kraftigt i opinionsmätningar. Och debatten om monarkins vara eller ej har väckts.
Till detta kom så Kalla Faktas (TV4) avslöjande att drottningens far varit medlem i det tyska nazistpartiets brasilianska avdelning. Nyheten skakade uppenbarligen drottningen, och i veckan presenterades den utredning hon startade för att klarlägga vad som skett.
Det råder inget tvivel om att fadern var med i nazistpartiet, visar utredningen, men han förefaller inte ha varit aktiv. I de handlingar som grävts fram bekräftas att fadern gjort en bytesaffär med en judisk affärsman. Drottningens far fick överta en fabrik i Tyskland, i utbyte avstod han sitt ägande i en brasiliansk kaffeplantage.
Genom markägandet fick den judiske affärsmannen i sista stund innan kriget bröt ut inresetillstånd till Brasilien. Han klarade sig därmed undan förintelsen. Kort tid efter sin ankomst till Brasilien återlämnade han dock sitt ägande i plantagen och behöll bara lite tomtmark. Några pengar ska inte ha utväxlats.
Gjorde det drottningens far till en antinazistisk hjälte som räddat liv? Tveksamt, det går inte att belägga att fadern tvingades ta någon personlig risk. Var fadern en cyniker som drog ekonomiska fördelar av judeförföljelserna under 30-talet? Kanske, men man bör vara försiktig med att på svag faktagrund sätta sig till doms. Och viktigast: Ska drottningen hållas till svars för sin fars förehavanden? Nej, det är inte rimligt.
Det intressanta är att kungahuset under denna vår för första gången tagit mediekritik på allvar och gjort försök att bemöta den. Kungen lät sig till slut intervjuas om anklagelserna om olämpliga nattliga äventyr. Drottningens vilja att gräva i det förflutna - och beslutet att redovisa resultaten offentligt - är något nytt för det tidigare slutna svenska kungahuset.
Min uppfattning är att offentliga ämbeten inte bör gå i arv. Men så länge som vi har monarki är det rimligt att ställa krav på att kungahusets företrädare, precis som andra makthavare, gör sig tillgängliga för kritiska intervjuer, och inte som varit fallet under många år bara ställer upp på svassande och underdåniga frågor.
Därför är den utredning drottningen initierat viktig. Fakta, så långt de nu är kända, har lagts på bordet. Andra historiker, journalister och granskare kan ta vid, vända och vrida på det som framlagts, ge tolkning och fördjupa. Så ska en demokrati fungera.