Vartannat år utvärderas undervisningens kvalité på de kommunala förskolorna i Linköping.
Att kommunen har ett inarbetat system för att säkerställa kvalité i våra barns förskolor är bra. Sättet det görs på, genom så kallade insynsbesök, är rätt unikt för Linköping.
I Correns sammanställning blir det dock tydligt att det finns stora skillnader kring vad våra barn möts av på förskolan.
Något som även riksrevisionen konstaterar i en ny rapport.
Det är bekymmersamt.
För att varje unge ska få en likvärdig start på sin skolgång (jo, förskolan ingår där) bör kommunen och staten göra vad de kan för att minska de skillnaderna.
Inte minst med tanke på regeringens omdiskuterade förslag om obligatorisk förskola från tre års ålder.
Kommunens bedömning av varje enskild förskola är egentligen inte till för oss föräldrar, utan för att rektor och personal ska kunna utveckla verksamheten.
Varför publicerar Corren ändå siffrorna?
När jag granskade förskolan tidigare i år blev det tydligt att läget på många håll är pressat. Storleken på barngrupperna växer och det är svårt att få vikarier när personalen är sjuk. Många pedagoger menade att barnens fysiska säkerhet äventyras när personalen är för få. Än fler tyckte att det var svårt att planera undervisningen enligt läroplanen.
Efter publiceringen fick jag mejl från oroliga föräldrar som undrade hur man väljer en bra förskola till sitt barn.
Om man är nyinflyttad i ett område och inte har andra föräldrar att fråga är det stört omöjligt att veta hur en förskola är.
Bedömningen som görs av förskolorna är, precis som kommunen själva säger, inget facit på om en förskola är bra eller dålig.
Men det är en pusselbit av flera. Precis som den enkäten som varje år görs med vårdnadshavare kring hur nöjda de är med sin förskola (väldigt nöja, generellt sätt!)
Hur väl förskoleverksamheten fungerar säger också något om vår stad. Kvalitén i förskolan har på det stora hela inte höjts sedan förra tillsynsomgången. Varför?
Det finns nog flera svar.
Utbildningsförvaltningen menar att ett nytt sätt att dokumentera har tagit tid att lära ut – tid som i vanliga fall hade gått till att prata ihop sig och förbättra kvalitén på undervisningen. En pedagog som jag pratade med tidigare i år ser hur kvalitén på hennes förskola sjunker i takt med att barngruppen blir större. Först blev hon nedslagen över observatörernas låga betyg. Sen tänkte hon om.
Det kanske är bra att politiker och chefer tydligt ser att verksamheten blir sämre när barngruppen blir för stor i förhållande till personal, resonerade hon.
Min dotters förskola får skyhöga betyg av föräldrarna, men låga siffror senaste gången kommunen bedömde kvalitén.
Väldigt låga.
Som mamma jublar jag inte över resultatet, men tar det med ro. Jag vet att just den dagen som observatörerna var på plats var många av de ordinarie pedagoger sjuka och flera vikarier arbetade. Dessutom ser jag andra saker som jag värdesätter.
Saker som att:
- min dotter har grus i skorna och sand i håret vid hämtning eftersom hon har fått vara ute mycket.
- de små och stora barnen inte är åtskilda, eftersom förskolan är så liten, vilket gör att min dotter får umgås, imponeras och lära av de äldre.
- hon rabblar pedagogernas namn och, på tvååringars vis, nöjt konstaterar att de är "gulliga" innan hon somnar.
- hon på morgonen glatt springer in till sina kompisar efter att pliktskyldigt gett mig en kram.
- vi, eftersom förskolan ligger nära, kan cykla dit och hänföras av rapsfält, rådjur och vattenpölar som vi ser längs vägen.
Det är också kvalité.
Bara en annan sort.