Det börjar bli hög tid att utse en efterträdare till Björn Eriksson. Men egentligen är det minst lika angeläget att ställa den grundläggande frågan: vad ska landshövdingen göra?
På sätt och vis är vi tillbaka där det började. Våren 1612 skrev Axel Oxenstierna: Alla våra grannar är våra fiender. Danska trupper stod högt i landet, Sverige hade krig i Ryssland, Sverige hade krig med Polen, och nere i Tyskland kokade det som skulle bli trettioåriga kriget. Sällan har riket varit så illa utsatt. Det gällde att mobilisera alla landets resurser för att reda ut situationen. Det blev utgångspunkten för det moderna statsbygget.
Landshövdingarna var en viktig del. Staten kunde inte fungera om den inte nådde ut i landet, men kungen orkade inte hålla reda på 200 fogdar med långa fingrar, oklara befogenheter och områden som grep in i varandra. Lösningen blev landshövdingarna. De skulle hålla uppsikt över fogdarna, de skulle granska deras räkenskaper, de skulle vara konungens befallningshavande, den civila statsförvaltningens förlängda arm. Med 1634 års regeringsform och landshövdingeinstruktionen året därpå fick länsstyrelsen stadga och styrka.
Fienden står inte mitt i landet, men läget har drag av det tidiga 1600-talets regionala röra. Statens grepp om landet har försvagats. Staten har splittrats en rad sektormyndigheter, var och en med sin regionala organisation. Ansvarskommittén hittade drygt 40 olika statliga sätt att dela in Sverige på. I en myndighet räknas Linköping till västra Sverige. Stora delar av den offentliga sektorn ligger på kommuner och landsting, när den inte arrenderats ut till privata entreprenörer. Staten ska formellt sett vaka över det mesta, men det går inte en dag utan rapporter om hur den statliga tillsynen kommit till korta.
I detta har landshövdingarna blivit en restpost. Den ena uppgiften efter den andra har lämnat länsstyrelserna, försvunnit in i verkens regionala labyrinter eller vandrat över till kommuner och landsting. Länsstyrelsernas gemensamma hemsida räknar upp 36 spretiga verksamheter, allmänna val, bingo och lotterier, begravningar. Men någonstans på vägen har skogen försvunnit bland alla träd. Landshövdingarna har inte längre greppet och samordningen av statens verksamhet runt om i landet.
Regionerna borde vara botemedlet. De statliga verksamheterna har vuxit ur Oxenstiernas länsindelning (som han ändrade flera gånger). Det går inte att stycka tillbaka alla statliga verksamheter i 21 delar. En fungerande regional indelning måste utgå från de större regioner som är på väg att växa fram. Studier inom Saco pekar på att landet är på väg mot sex arbetsmarknadsregioner, grupperade runt de stora universiteten. Med sex stora regioner skulle den statliga verksamheten kunna samlas i nya och starka samverkansmönster, som skulle återge staten den regionala handlingskraft som behövs både vid kriser och för långsiktig utveckling.
Politisk krönikör