Ett kapitel av ens liv har lagts till handlingarna. Efter tio år som ordförande för Göta kanalbolaget har jag avgått ur styrelsen. Det är den tiden regelverket ger för en ordförande. Återstår att önska den nye ordföranden - min efterträdare som landshövding - Elisabeth Nilsson lycka till.
De gångna åren i bolaget har varit omväxlande. Uppbyggnaden av Göta kanal som en allt starkare turistmagnet har varit en spännande resa liksom de belöningar som strömmat in till denna kulturminnesklenod. Och inte minst har Kanalen visat att praktiskt samarbete över regiongränserna kan fungera väl. Västgötar och östgötar har dragit åt samma håll.
Att kombinera vården av ett kulturminne med att kommersiellt, i samverkan med fristående entreprenörer, driva verksamhet på och längst kanalen tillhör inte världens lättaste arbetsuppgifter. Vår 100 procentiga ägare -staten - har dock möjliggjort detta genom kravet att hålla isär dessa två roller med full transparens mellan de två huvuduppgifterna. Samt genom att avstå från utdelning och plöja in ett årligt belopp för att underhålla Balzar von Platens livsverk.
Den kanske största belöningen som ordförande har varit att nästan alla gillar Göta kanal. Ett urstarkt varumärke har tillsammans med allmänhetens tillit gjort jobbet som ordförande till ett rent nöje. En fantastisk personal och dugliga vd-ar har i allra högsta grad spelat in.
Jag har ett avslutande önskemål. Den gamla kanaldamen börjar lida av ålderskrämpor. Kajer och liknande anläggningar måste - om inte annat av säkerhetsskäl - få en ansiktslyftning, helst genom att nyttja gamla byggnadsmetoder. Här krävs engångsinsatser under några år av ägaren. Med tanke på Göta kanals attraktionskraft är det väl använda pengar!
På tal om gången tid har jag under senare år tilldelats två helt olika identiteter. I Östergötland har folk sett mig som "den gamle landshövdingen" - måhända ibland något mossbehängd - och i Stockholm har epitetet varit "den gamle rikspolischefen". När man nu jobbar så mycket som jag gör med regeringskansliet har man tilldelats en tredje identitet nämligen "den gamle budgetchefen". Det är en funktion i finansdepartementet som jag uppehöll för över 25 år sedan.
Hade jag varit budgetchef i dag hade jag återinfört den ordning som rådde in på 1970-talet. Då hade staten en driftbudget och en investeringsbudget och man höll begreppen isär. Investera gör man för framtiden och konsumera gör man i nutid. Varje hushåll vet att köpa en villa är något annat än att handla blöjor! Till husköpet måste man oftast låna och betala över tid. Om investeringen är klok betalar den av sig.