Hur det ska gå, ja det vet ingen. Men folk i allmänhet verkar ha tilltro till konstellationen. En statsvetare som intervjuades om att antalet S- och M-styren ökat i landet uttryckte det så att i orostider blir folk tryggare med ett stabilt styre.
Å nog behövs det lite stadga när det är krig runt hörnet, elkris, lågkonjunktur och så en klimatkris på det.
Att partierna inte kommer att ha samma åsikter i flera frågor är väl rätt självklart. Men jag skulle bli ytterligt förvånad om de riktigt svåra diskussionerna kommer till allmänhetens kännedom. Om ingen pratar bredvid mun.
För skvallervärdet får väl ändå betecknas som skyhögt.
Finns någon initierad som är villig att läcka, kan jag med hundraprocentig säkerhet säga att det finns de som kan tänka sig att lyssna.
Men annars, vad ska vi prata om i denna landets femte största kommun 2023?
Ingen aning. Men en sak är nästan säkert. Det blir sällan det som borde diskuteras.
I fråga om folklighet finns det inte så mycket som klår frågan om badsjön och Tinnis. Nu visar det sig att flera politiker, mellan skål och vägg, medger att de egentligen inte var så insatta i de olika alternativen och är nu beredda att ompröva liggande beslut. Kan bli spännande.
Om det för många Linköpingsbor framstår som helt galet att hålla på att tjata om Tinnis – som verkar betyda mer för en äldre generation än den yngre – så tycker andra att det är vettigt. Ett argument är att det ger en möjlighet till fint bad för alla som inte har råd att semestra eller har ett eget ”land” att åka till.
Föreningen som driver frågan har också börjat orientera sig bort från känsloargument där inte en så liten dos nostalgi ingått, mot en hårdare retorik där frågan om kostnader blivit mera central.
För vad det kostar är inte helt ointressant. Förslag med kulvert är det billigaste, hävdar föreningen.
Den som lever får se. Men frågan är om det här är klart ens till nästa val, 2026.
För egen del så hoppas jag att äldreomsorgen blir frågan som politiker i Linköping på allvar ska ägna sig åt. Inte bara säga att den är prioriterad.
Att äldreomsorgen är skakig är egentligen inget specifikt för Linköping. Det gäller landet som helhet. Mycket kan man säga om vad som gjort att vi hamnat där vi hamnat, men helt säkert har ingen lyssnat på alla de som i åratal varnat för att bemanningen inte kommer att räcka till. Nu är vi där.
Nu är det så svårt att hitta vikarier att de som jobbar ute i verksamheterna får allt svårare att höja sin kompetens. Pengarna till utbildningen finns, men ingen som kan hoppa in som ersättare.
Totalt rapporterar SKR att kommunerna har lämnat tillbaka över 3 miljarder utbildningskronor. I Linköping är den siffran enligt uppgift cirka 50 miljoner från 2019 till 2022.
Nu tillkommer också språkkrav.
Att vård och omsorg inte skulle klara sig utan alla de med ickesvensk bakgrund som jobbar, det står utom allt tvivel. Samtidigt pekar många på att språkproblemen ökar, vilket i sig är en fara.
Som en läkare beskrev i ett brev till en kollega på redaktionen. Att hen med en klump i magen lämnade en svårt sjuk och döende person på ett boende, utan att vara säker på att personalen verkligen förstått instruktionerna.
Så frågan som ska lösas 2023 är hur man höjer utbildningsnivån inom äldreomsorgen, samtidigt som man ska språkutbilda delar av personalen, utan att ha vikarier.
Se där, en tulipanaros som heter duga.