Han satt bredvid mig på planet mellan Malmö och Stockholm. Vi hadebåda deltagit i en inspelning av ett tv-program om litteratur. Jag hadeimponerats av hans kunskaper om den svenska poesins historia. Hanberättade:
-- Jag har inte läst din bok eller några artiklar du skrivit. Menjag tyckte att det var pinsamt att du på Bok- och biblioteksmässanberättade att din familj inte hade tv eller kylskåp i ditt hemland.
För att förstå vad det var som var så pinsamt med mitt uttalande frågade jag honom:
-- Vad var det som var pinsamt för dig med att jag berättar för enpublik att mitt första möte med elektriciteten skedde i Sverige?
Han förklarade att han minsann inte tyckte att det var någotkonstigt, men att svenskarna fick det bekräftat att vi invandrare varprimitiva och ociviliserade vildingar.
Det gamla vanliga. Håll tillbaka sanningen så att vi kanfortsätta hålla uppe en fasad som ger oss bättre förhandlingsläge iskuldkriget. Om vi invandrare framstår som bildade, civiliserade,jämställda och goda människor har svenskarna inget att hacka ner på.
Det motsägelsefulla är att ingen svensk har påpekat eller ensinsinuerat att jag skulle vara mindre värd för att jag kommer frånmycket enkla förhållanden. Själv hade jag fram till hans påpekande inteförstått att det kunde vara något att skämmas över.
Kränkt av det han sade frågade jag honom vidare om jag inte haderätt att få vara den jag är. Han ursäktade sig och konstaterade att detvar dumt av honom att ta upp frågan med mig. De flesta invandrare jagkänner har inga problem med att jag tar upp känsliga frågor i detoffentliga. Tvärtom. De är många som uppmuntrar och tycker att det ärviktigt att vi inte tiger om det som är svårt eller problematiskt iinvandrarskapet.
Det finns även invandrare som anser att jag är på felspår och har en felaktig verklighetsuppfattning. Det har denaturligtvis rätt att tycka. Debatten är offentlig och olika åsiktermåste få uttryckas. Men att kräva att jag ska förneka min bakgrund ochinte ta upp ämnen som de tror framställer invandrare i dålig dager, äri mina ögon inte bara förljuget utan även farligt för samhället. Närvåra intellektuella tror att deras roll är att mörka och springa olikagruppers ärenden är demokratin hotad.
Själv anser jag att jag hedrar min kurdiska kultur genom attkritisera den och förhoppningsvis vara en del av en kulturförändringtill det bättre. Jag kunde inte låta bli att markera min ståndpunkt iämnet.
Jag känner inga invandrare eller svenskar som tycker attmin enkla bakgrund gör mig till en sämre människa. Skulle det finnasnågra som tycker det är det deras problem.
Det är ändå så att förtryck och fördomar måste få fäste hos denutsatta om det ska växa och verka. När det inte får det så ramlar alltsamman som ett korthus. I Sverige, som är en demokrati, har jaghandlingsutrymmet och möjligheten att rycka på axlarna åt dessafördomar.
Oavsett om det är en svensk eller invandrare som utrycker dem.
Dilsa Demirbag-Sten
Politisk krönikör