Champagne och klackarna i taket -- är det nyårsfirande för dig?
Inte för mig.
Men på den tiden för längesen när jag var partnerlös tonåring,vilket tycktes vara normalfallet, skulle jag gärna velat vara så därsprudlande som man förstod av glassiga veckotidningar att man kunde ochskulle vara. Högklackade skor, svart sidenfodral, cigarett i långtmunstycke, rysk kaviar och champagne och (inte minst) uppvaktandekavaljer på lyxrestaurang.
Men det blev aldrig så.
Nyårsaftnarna i mitt barndomshem var en dag och en kväll för stillabegrundan. För att vara ett ickereligiöst hem var nog vårt firande sånära en religiös ritual man kan komma. Vi började visserligen med attdoppa i grytan -- julaftonsritualen upprepad. Sen förflöt eftermiddagenoch kvällen under stillsamt sällskapsspelande och nötknäppande. Och såtänkte vi alla tyst på dem som inte längre var med ibland oss, det villsäga de vuxna tänkte och vi barn våndades över de vuxnas allvar. Dettog ett antal år att skolas in i detta sätt att vara. Den icke uttaladesorgen över min yngste morbror, som dog när jag var tre år, mormor, somdog när jag var tio, och far, som dog när jag var femton, angavgrundtonen.
Nyårsafton blev ett slags sorgehögtid. Nu i mogen ålder kan jag insehur vacker den var. När klockan närmade sig tolvslaget tände vi levandeljus i alla fönster i den stora innerstadsvåningen, vi skålade i sherryoch kysste varand-ra tårögda på kinden och runt oss fanns alldelestydligt far och mormor och min morbror Anders som en stilla närvaro.Men de sa ingenting. Och vi sa ingenting. Vi lyssnade till båtarnastutande i Göteborgs hamn -- en särskild nyårshälsning i en tid dåsjöfart var huvudnäring i min hemstad. Vi hörde nyårsklockorna läsas avAnders de Wahl i radio. Och allteftersom klockorna i Sveriges alladomkyrkor ringde in det nya året med hjälp av Sven Jerring, avlägsnadesig omärkligt far och mormor och Anders och återgick i sina inramadeporträtt på mors skrivbord.
De flesta av mina vuxna nyårs-aftnar har följt sammamönster. De få undantagen minns jag som ett brott mot denna heligaritual. En nyårsvaka på konserthuset i Göteborg i sällskap med morsmoster Ingeborg -- med fjantiga underhållningsartister som inte förstodatt nyår var en allvarlig sak, en vild fest i det kollektiv som jagingick i ett tag som ung och nyskild och törstande efter ettickeborgerligt liv (det borgerliga hade ju gått åt fanders) ochytterligare ett och annat kalas med skrålande festfolk.
Denna nyårsafton är vi många som kommer att tänka på dem som intefinns bland oss längre. Även om vi inte är omedelbart berörda av denenorma katastrofen i julhelgen, som lämnade efter sig tiotusentalsdöda, blir det mot den bakgrunden vi begrundar det år som gått ochskörheten i tillvaron.
"Vad kan vi göra för att hjälpa?" frågade programledaren bekymratoch ivrigt i Studio Etts måndagsintervju med prästen Lars Björklund,kaplan på Sigtunastiftelsen. Vad gör man med människor som drabbats avsorg? Frågorna var många och tycktes vara lika mycket ett rop på hjälpfrån programledaren i hennes hjälplöshet inför mänskligt lidande som enuppmaning åt lyssnarna att engagera sig. För hur närmar man sig enperson som förlorat barn, föräldrar, nära anhöriga?
Nej inte säger man: "Det ordnar sig ska du se" eller "Jag förstår precis hur du känner det". För det gör man inte.
Att inse sin egen hjälplöshet, glömma sig själv och bara finnas inärheten av den som drabbats -- så kan man sammanfatta det som LarsBjörklund svarade, grundat i tjugo års erfarenhet av arbete somsjukhuspräst bland svårt sjuka, många av dem barn.
Eller som samme präst svarade mig för några år sedan i en intervjuom att arbeta bland döende patienter: "Det handlar inte bara om attvåga se och våga stanna. Det handlar också om att våga bekräftaförtvivlan -- att dröja med de uppmuntrande orden och låta mörkretvara."
Nu i efterhand har jag förstått att det var det förhållningssättetsom vi gjorde till nyårsritual i mitt barndomshem. Det märkliga är attjag minns det med sådan glädje.
KRÖNIKAN