Jag är inte bara liberal och feminist. Jag är federalist också. Och jag är stolt över det. Det finns andra sorters feminister som likt Gudrun Schyman tycker att vi ska gå ur EU. Vi kan klara oss själva, utan de andra européerna. För mig är detta obegripligt. Självklart ska vi vara med och bidra till att göra detta vårt hem på jorden till en bättre plats.
Jag träffar dagligen och arbetar sida vid sida med människor från alla 25 länder i vår gemensamma union. Vi har mycket att lära av varandra. Särskilt när jag talar med kvinnor i politiken märker jag att det finns mycket kvar att göra både här hemma och i de andra medlemsländerna. För mig är det tydligt att vi feminister behöver varandra.
Vi kvinnor har i alla tider drabbats av något jag brukar kalla väjningsplikt. Det finns alltid politiska frågor som anses viktigare än våra. Därför får vi stå tillbaka. Om man talar om trafikpolitik, arbetslöshet eller skolpolitik, då är det aldrig någon som säger -- men kvinnornas situation då? Men våldet mot kvinnor är ingen liten fråga. Det är, precis som Amnesty International har påpekat, vår tids största människorättsskandal.
För några veckor sedan ringde en spansk tjej från parlamentets pressenhet upp mig. Maria, som hon heter, hade läst att jag är ansvarig för parlamentets ställningstagande om mäns våld mot kvinnor. Hon sa att hon försökte arrangera ett stort möte på internationella kvinnodagen och att hon ville att det skulle handla om just våld mot kvinnor. Maria berättade att hennes chefer var skeptiska till hennes idé. Det här med mäns våld mot kvinnor är bara en stor fråga i ditt hemland Spanien, hade de sagt. Därför ville hon nu få reda på hur läget såg ut i de andra länderna i unionen. Och jag berättade. Hur diskussionen kring mäns våld mot kvinnor i vårt land aldrig har varit så intensiv som det senaste året. Hur frågan växt och växt och nu inte gick att ignorera längre. Och Maria sa att samma sak gällde hemma i Spanien.
För mig har Europa aldrig i första hand varit ett ekonomiskt projekt. De som satt i fängelse under andra världskriget och formulerade tanken på ett gemensamt Europa såg det inte heller som ett ekonomiskt projekt. Unionen är en rättsgemenskap. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter, att stärka dem, att kodifiera dem i lag. Att ge dem grundlagsskydd i en konstitution. Därför är det beklagligt att feministen Gudrun Schyman har initierat ett upprop emot fördraget.
Kampen mot det utbredda våldet mot kvinnor är ingen kamp mellan kvinnor och män, det är en kamp mellan civilisation och barbari. Det är ett nödvändigt steg i vårt samhälles väg mot mer civilisation. På samma sätt som kampen för att upphäva slaveriet aldrig var en kamp mellan svarta och vita, utan en kamp för ett bättre samhälle för alla. Vi ska inte tro att vi är ensamma här uppe i Norden. Tillsammans kan vi ställa krav på våra respektive regeringar. Förhoppningsvis kan det leda till att vi en dag kan säga att det utbredda våldet mot kvinnor är en del av Europas historia, inte av vår nutid. Jag är inte naiv. Det kommer att ta tid. Men det går att förändra världen. Låt oss feminister börja med Europa.