Under de senaste åren har anspråken på den intelligenta staten vuxit. Klimatproblemen, finanskrisen, arbetslösheten - efterfrågan på en klok regulator med överblick är större än på länge. Men stormen Gudrun och tsunamin är bara de mest spektakulära exemplen på att staten inte räcker till. När de avgörande insatserna ska göras hamnar alltför mycket av kraften i stuprör och revirstrider.
Vid 1970-talets början blev de politiska heltidstjänsterna allt fler i riksdagen, departementen, landstingen och kommunerna, och med dem ökade trängseln kring taburetterna. När alla förhoppningsfulla ungdomsförbundare och partikanslister inte längre kunde bli statsråd började statssekreterarna omvandlas till viceministrar, som tröstpris i konkurrensen. Efterhand räckte det inte med en statssekreterare för varje departement, utan de blev två och tre och fyra, med ansvarsområden ibland inte mycket större än fikonlöv.
Vad utvecklingen lett till är ett regeringskansli med flera tusen anställda, med ibland mycket skarpa rågångar mellan och till och med inom departementen, där man tjyvhåller på information för att vinna övertag i förhandlingarna. Sådana tendenser finns i många organisationer, konkurrensen kan vara hälsosam och produktiv, men kampen mellan intressen och idéer måste tyglas av en ledning med överblick och kraft att se och samla helheten när det gäller.
Det är den ledningen som saknas i kanslihuset. Regeringen är det inte - ledamöterna sitter inte där i första hand för att leda en apparat, det har de numera nästan aldrig gjort, de är där för att göra politik. Statssekreterarna är det inte heller - dels saknar många av dem erfarenhet av hur man leder professionella organisationer, dels är de närmast en nullitet som kollektiv. Statsråden delegerar inte uppgiften att samordna regeringskansliet över departementsgränserna till sina statssekreterare - och även om de gjorde det, så skulle dagens 30-tal statssekreterare inte kunna fungera som en samlad ledning.
Det är en ledning som är så professionellt ovan att den lätt tar ramarna för givna. När riksbankens jubileumsfond härförleden ordnade ett seminarium om frågorna vittnade Stockholms nya stadsbyggnadsdirektör Susanne Lindh (med ett förflutet i finansen, statsrådsberedningen, SJ och Vägverket) om det statliga budgetsystemet som hämsko på effektiva satsningar på infrastruktur - men vem har idag Wigforss och Hammarskjölds kraft och insikt att se över den föråldrade kassaflödesprincipen?
När ansvarskommittén under Mats Svegfors lade fram sitt betänkande häromåret föreslog den att regeringskansliets organisation borde ses över. Klokt - för politikens skull. Men varför blir det inte av?
GUNNAR WETTERBERG