I april är det 40 år sedan Röda Khmererna tågade in i Phnom Penh, vilket blev starten för grundandet av Demokratiska Kampuchea. En nation som varade i cirka fyra år och vars fall sörjdes av få.
Röda Khmererna och dess ledare Pol Pot drev en politik som främst gick ut på att avskaffa pengar och städer. Det sistnämnda löstes genom att hundratusentals människor tvångsevakuerades (historikerna är inte säkra på att de faktiskt tvingades, men skillnaden är obetydlig) från städerna och ut på landet, där de missanpassade stadsborna dels mobbades av de infödda, dels straffades med våld och död om de inte underkastade sig khmerassimileringen. På det stora hela taget var det en av de värsta tiderna och platserna i modern historia, där minst en sjundedel av befolkningen dog på grund av aktivt eller passivt våld från Pol Pot och hans hejdukar.
De som lever sina liv på twitter har under veckan blivit påminda om Demokratiska Kampuchea. Där har en intervju med Lina Thomsgård – tidigare känd som grundare av Rättviseförmedlingen, numer mest känd som ”På spåret”-tävlare – i veckan spridits och kommenterats.
I en liten passus av intervjun säger sig Lina T vara för tvångspolitik. Hon säger bland annat att hon som Hornstullsbo gärna skulle tvingas bosätta sig i till exempel Barkarby för att lösa segregationen.
Och det är förstås där Pol Pot kommer in i bilden. Twitters frihetstalibaner har gått i taket och med vändande tweet konstaterat att Thomsgård vill att Sverige ska bli Demokratiska Kampuchea. Thomsgård själv har förtydligat att hon inte är politiker och att därmed folk kan slappna av – någon tvångsevakuering till Barkarby kommer inte att ske under i alla fall närmaste mandatperiod – och att hon mest jiddrade på ett skojfriskt sätt med journalisten, även om hon vill understryka att segregationen är ett problem att ta på allvar.
Själv kan jag tänka mig betydligt värre öden än att tvingas flytta till Barkarby. Till exempel att leva i ett samhälle helt utan tvång. Det vill säga ett samhälle där ingen arbetsgivare tvingas ge samma lön för samma arbete, anställa meriterade personer oavsett namn eller kön, eller låta arbetarna ha semester eller inflytande över sitt arbete. Eller ett samhälle där inga storföretag tvingas ta ansvar för gifter de släpper ut eller dela med sig av sina vinster, hur stora de än är.
Eller för den delen ett samhälle där jag inte tvingas gå till Systembolaget när jag vill bli lite fredagskvällslullig, där jag inte tvingas ta ansvar för de barn jag själv varit med att sätta till världen eller där dessa barn inte tvingas ha bilbälte eller cykelhjälm.
Och ärligt talat: jag skulle inte säga nej till ett samhälle där vi tvingades bete oss ännu lite mer klimatvänligt, jämställt eller allmänt rättvist.
Så nä, jag förstår inte den avgrundsliberala viljan till frihet till varje pris, och att minsta motstånd mot evig valfrihet leder till en samlad ”men flytta till Nordkorea/Kampuchea då”-kör. Alla människor är inte mogna att hantera total frihet. Nästan ingen, skulle jag tro. Inte jag själv heller.