Domedagen kommer förr än man anar det, då alla ens handlingar läggs i vågskål och värderas, åtminstone är det så om man är tonårsförälder.
"Lilla mamma", säger min tvåmeters-Jonas och klappar mig på huvudet som jag vore en foxterrier eller i bästa fall en collie. "Lilla mamma, varför ska du alltid oroa dej för allting."
"Därför att det är en mammas första plikt att oroa sig. Vem skulle annars göra det? Om det inte hade funnits mödrar som oroat sig hade inte människosläktet bestått, dessutom har jag anledning", sa jag och pekade på telefonen.
Äldsta dottern som leder turer bland alptopparna i Schweiz hade just ringt hem och berättat att hon bokat in sig för en paragliding. Först var jag lyckligt ovetande om vad det var, men när sanningen gick upp för mig och jag insåg att hon tänkte hänga med en vilt främmande man i ett tygskynke och falla mot marken från molnen greps jag av panik.
"Det är jättebilligt. Kostar bara 600 spänn", hojtade hon i luren.
"Är det jättebilligt tror jag inte det är seriöst. Jag betalar det tiodubbla om du stannar på marken", försökte jag och sen tog jag till det vekliga skamgreppet. "Det kan vara mycket värre än man tror. Det finns folk som hoppat bungyjump och önskat att det hade haft blöjor. Måste du göra det?" frågade jag och ändå var jag till tårar tacksam att hon inte följt med sin arbetskompis till Indien för att vaccinera lösgående hundar. Rabies är säkert bara förnamnet på det man kan drabbas av. Flickpension i Schweiz lät lugnare. Tyckte jag först - alltså.
Sen oroar jag mig för att sonen ska ut och segla med Ostindienfararen och klättra i master bortom all kontroll. "Jag har köpt sjösjuketabletter och bandage och alsolsprit..."
"Lilla mamma. Lugna dej." Jonas sitter i kökssoffan och Johanna sitter bredvid honom och det känns som jag står inför rätta när vi börjar tala om saker jag hindrat dem från att göra när de var små. Ingen av mina barn fick ha halsduk för jag var rädd att de skulle fastna med den och kvävas och ingen fick springa med godisklubba eller glasspinne i munnen för att de inte skulle snubbla och banka ned den i strupen. Kan inte vara lätt att bli vuxen med sådant i ryggsäcken. Cykelhjälmar, bilstolar, trappgrindar och spisskydd. You name it! Vi byggde faktiskt in spisen och diskmaskinen så jag stod i en barnhage och lagade mat medan barnen lekte utanför där det var säkrare. Däremot anammade jag aldrig vandringssägnen som sa att man inte ska bada direkt efter maten för att inte få kramp. Det vill jag säga till mitt försvar.
"Du behöver perspektiv, mamma." Kanske det. Summan av oro är konstant. Om jag inte har stora saker att oroa mig för skulle jag säkert oroa mig lika mycket för små saker. Som att katten har tandsten till exempel.
Krönika
Anna Jansson
anna_scriptrix@hotmail.com