Ofta har jag skrivit väldigt snällt om mina grannar här i spalten. Och någonstans har jag väl gått och trott att de gillar mig också lite grann. Eller åtminstone inte avskyr mig.
Men så blev det grillfest på stranden i somras och den slutade hos professorn och hans fru, sommargäster som bor nära mig.
Ni vet hur det är: i takt med stigande promillehalt ökar lusten till sanningsenliga bekännelser.
Det började försiktigt med att närmsta grannen Johan erkände att han slutat samla upp gräset när han klippt sin stora tomt med åkgräsklipparen eftersom jag ju ändå inte gör det och varför ska han göra sig till med sin trädgård när min ändå ser så skräpig ut. Häpp.
Nu fickde andra grillgästerna råg i ryggen och plötsligt var det någon som sa: "Den där vallen, Carina. Hela den där förskräckliga vallen som du har under äppelträden. Det ser väldigt skräpigt ut". "Ja, den skämmer", spädde en annan på.
Jag fick klart för mig att vallen, som jag varken klipper eller slår, var ett irritationsmoment bland grannarna. I alla fall bland sommargästerna.
Professorn (som kvällen till ära bjöd på den fulaste, men godaste, hembakta kaka världen skådat) såg att min underläpp började darra och sa tröstande: "Bjud in till slåtterfest nästa år så fixar vi det där tillsammans".
Han är en fin man, professorn. Och hans fru verkar också väldigt rar så kanske har jag ett liv även efter midsommar.
Tilltufsad var jag några dagar senare tvungen att söka tröst hos Knack, en av de bofasta i området. Han ser min vall varje dag och har aldrig störts. "Äh, bry dig inte! Det är ju för att slippa den där trädgårdshetsen som man bor här ute på vischan", menade han.
Nu är sommargästerna väck. Bara vi bofasta med våra skräpiga trädgårdar är kvar. Johan, Knack, Svante . . . Ni räddar mig väl om sommargästerna vill röka ut mig nästa sommar?
CARINA GLENNING