"Juholts partitopp saknar mångfald", basunerade Dagens Nyheter ut i söndags med fet rubrik. Som bevisföring till detta påstående hade artikeln illustrerats på en tredjedel av sidan med åtta fotografier på de centrala utnämningar som Håkan Juholt har gjort sedan han blev vald till partiledare för socialdemokraterna. Artikeltexten handlade om en person som petats från sin talesmannaroll, en person som i politiska sammanhang får sägas vara tämligen ung, har uppenbar invandrarbakgrund och därtill är kvinna.
Det är klart att jag också först läste artikeln på det sätt som rubrik- och bildsättare hade programmerat sidan för att åstadkomma; jag såg tydligt avsaknad av mörk hy och svart hår. Jag uppfattade i och för sig också att det var fem kvinnor och tre män på bilderna - något som enligt vissa (feltänkta) betraktare skulle uppfattas som ett högt mått på mångfald. Men rubriken som sådan är en förolämpning mot var och en av de åtta; genom att de råkar vara födda ljushylta, kan de inte bidra till mångfald - de kan bara motverka den.
Det är en helt bisarr idé om vad mångfald är, som reproduceras varje dag i olika dylika sammanhang. Den säger att mångfald bara kan uppstå när det finns minst en avvikande eller i sammanhanget minoritetsföreträdd person utifrån kategorierna kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning och möjligen även grad av funktionshinder. På henne eller honom beror hela gruppens mångfaldsstatus. Men finns några garantier för att en ung kvinna med invandrarbakgrund i rullstol tillför helt andra argument i diskussionerna än dem som andra bidrar med? Blotta förekomsten av en sådan person kan förvisso ha en viss inverkan på samtalet - liksom den kan påverkas på samma sätt av närvaron av någon annan som inte uppbär alla de nämnda attributen.
Vad rubriksättaren på Dagens Nyheter borde ha skrivit var: "Juholts partitopp saknar personer som har synbart utländsk bakgrund". Är det ett problem? Ja, det beror förstås på vad Juholt vill uppnå, och han kanske inte trängtar efter att få något mångfaldspris utan att vinna nästa val, och gör bedömningen att laguppställningen är den bästa ur det perspektivet.
Jag har inga åsikter i själva personfrågan. Men jag tror att vi binder ris åt egen rygg om vi låter den här människosynen fortleva. Det gör att personer som råkar befinna sig i någon slags representativ minoritet i något sammanhang, alltid kan åberopa vald kvotgrupp för att motivera sin existens. Hon eller han blir sin etnicitet, ålder, könstillhörighet, sexuella läggning eller sitt handikapp. Inget mindre, men heller inget mer.