2006 är utsett av regeringen till mångkulturår. Med jämna mellanrum initieras och genomförs stora projekt för att påskynda integrationsprocessen.
Syftet med mångkulturåret är att "på ett bestående sätt öka alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel mellan olika kulturtraditioner" samt att "skapa incitament för att offentligt finansierade kulturverksamheter på ett tydligt sätt speglar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige".
Tanken är god. Men kanske är det så att projektet mer är en indikation på tillståndet i Sverige än en konstruktiv insats för att ge integrationspolitiken medvind.
Så gott som alla problem mellan invandrarna och svenskar förklaras med att svenskarna inte är villiga att släppa in invandrarna. Inte ens in i kulturlivet. Det är emellertid viktigt att utforska om det finns andra tänkbara orsaker till problemen och därmed också andra möjliga lösningar. Jag förnekar inte att det finns diskriminering och främlingsfientlighet. Men det finns naturligtvis en anledning till att regeringen ständigt skyller på strukturell diskriminering.
Vilka är det som, i regeringens ögon, utgör strukturerna? Du och jag, helt enkelt. Vår påstådda ovilja att krama alla leder till segregation, diskriminering och alienation mellan invandrare och svenskar. Och när skulden läggs på medborgarna så slipper man titta på de politiska strukturerna.
Ett av integrationspolitikens största problem är att problemformuleringarna har kollektivistiska ramar och detsamma gäller lösningarna. För att öka invandrarnas deltagande i det svenska kulturlivet har man initierat mångkulturåret.
Men hur ska man hantera det faktum att skillnaderna mellan olika grupper av invandrare ofta är större än mellan svenskar och den grupp av människor som enligt SCB identifieras som invandrare? Vad händer med lösningarna när man konstaterat att de flesta lösningar inte blir verklighet? Blir inte alla vackra ord (se början av min krönika!) mer politiskt svammel än effektiva åtgärder?
Naturligtvis är en del av tanken bakom mångkulturåret att finna ett legitimt sätt att skjuta ifrån sig skulden för det växande problemet med den bristande integrationen i Sverige.
Socialdemokraterna som suttit i opposition med sig själva i över trettio år när det gäller integrationsfrågan, kommer att hänvisa till mångkulturåret som den storsatsning som ska motverka ökad segregering inom kulturlivet. "Vi har gjort vårt" vill de säga.
Man får säga att svenskar är rasister och att Sverige har skapat ett system som oljas av strukturell rasism. Få kommer att protestera. Men det är tabu att säga att det kollektivistiska sätt som regeringen använder sig av för att lösa den här svåra frågan leder till ökad segregering. Att stora grupper som inte faller inom ramen för regeringens politik även i fortsättningen kommer att känna sig utanför.