"Diktatorer rider fram och tillbaka på tigrar som de inte vågar kliva av. Och tigrar blir hungriga"
Den brittiske premiärministern Winston Churchills ord känns sannerligen högaktuella i en tid av frihetsrevolutioner i arabvärlden. En våg av frihet som kan vara början på slutet av diktaturer i arabvärlden. För om denna demokratitsunami fortsätter genom regionen från Nordafrika via Gulfstaterna genom Mellanöstern så är min generation förmodligen med om det största vi kommer att uppleva under våra liv. En förändring som kommer att skapa en helt ny politisk karta, ekonomisk utveckling och påverka många konflikter vi inte trodde skulle lösas under vår livstid.
I dag är denna del av världen den minst demokratiskt utvecklade. Miljoner individer lever här i förtryckarstater, där de inte får tycka, tro och tänka fritt Miljoner människor saknar möjligheten att i fria, öppna och demokratiska val välja sina ledare. Miljoner kvinnor saknar rätten att bestämma över sina liv, kropp och sexualitet. Miljoner unga växer upp i en begränsad tillvaro där friheten är minimal, framtiden känns frustrerande och förutsättningarna att förverkliga sina drömmar få.
Kan dessa samhällen nu ges en chans att blomstra demokratiskt, grönska frihetsmässigt och spira så är det fullkomligt underbart. Men det sorgliga är att dessa miljoner människor som har samma universella rätt till mänskliga rättigheter och demokratiska val ofta misstänkliggörs i debatten i väst. Enligt vissa bedömare tycks arabvärlden ha två alternativ; antingen sekulär militärdiktatur eller religiös fundamentalistisk diktatur. Denna pessimistiska syn på regionen är sorgligt deprimerande. Och jag vill påminna om att vi har hört det förut i olika varianter. Att land X inte skulle vara moget för demokrati. Att nation Y måste satsa på att höja sin levnadsstandard innan de kan införa pressfrihet. Att stat Z inte kan leverera lika rättigheter för kvinnor och män. Men då har avsändaren ofta varit diktatorn själv. Gång på gång har land efter land motbevisat oss, även om resan mot frihet ibland varit snirklig och krokig i svår uppförsbacke. Jag förnekar inte att utmaningarna saknas i arabvärlden i form av både religiösa fundamentalistiska grupper, stundom svaga sekulära civilsamhällen och brist på erfaren opposition som nu plötsligt kan bli ledare.
Men som liberal vill jag se möjligheterna i denna våg av modiga frihetskämpar. Man kan inte äta demokrati, men inte heller andas utan frihet. Detta är något som arabvärldens i lyx härskande diktatorer blivit tydligt medvetna om när de väckts ur sin från omvärlden fjärmade törnrosasömn. Och tigrar oavsett om de bor i nord, syd, öster eller väster blir hungriga på frihet. Ty människans demokratitörst är global och inget västerländskt fenomen.