Det är en dryg vecka sen hon dog och medierna har varit proppfulla av vittnesmål om hur älskad hon var som författare. Jag talar om Marianne Fredriksson, författare till en lång rad bästsäljande böcker. Som gammal vän och tidningskollega till henne kan jag inte låta bli att fundera över vad som ska till för att en författare ska få ett erkännande. Man måste kanske helt enkelt vara död först! För jämför man snorkigheten i de recensioner som kultursidorna ägnat hennes författarskap med de eftermälen man nu publicerar efter hennes död så skorrar det falskt.
Jag är inte ensam om att slås av detta. En känd svensk författare skriver om Marianne i ett mejl till mig: "Jag led av att hon mobbades så i livstiden, orättvist mycket; hon gav många läsare åtskilligt. Och var hela tiden i strykklass på kultursidorna, ren snobbism."
Men mest handlar just nu uppmärksamheten på denna folkkära författare, inte oväntat, om alla hennes pengar och vem som ska ta hand om dem. Vem hon var som människa, vem bryr sig om det?
En suverän förmåga hos Marianne som jag personligen vill lyfta fram är hennes redaktörskap. Själv fick jag Marianne som chef på Svenska Dagbladets Idagsida som startades 1974. Hon hade kommit från ett chefsjobb på Det Stora Förlaget, lockad över till SvD av Buster von Platen som ägnat hela sin övertalningsförmåga åt att få henne med i förnyelsen av den nästan konkursmässiga tidningen. Hon fick fria händer att skapa något nytt i dagstidningsvärlden - och det gjorde hon.
Efter rivstarten med en artikelserie på temat "Ont i själen" avlöste Idagsidans läsarsuccéer varandra - "Kroppen som psykets spegel", "Viljan till makt" "Allt fler blir privatreligiösa", "Kvinnligt, manligt, androgynt". Det är bara några exempel på de artikelserier som vi, ett väl sammansvetsat gäng journalister under Mariannes ledning gladde våra läsare och, inte minst, oss själva med under de sammanlagt femton år hon ledde Idagredaktionen.
Det var på många sätt krävande att arbeta med Marianne - men så stimulerande. Varje dag samlades vi kring det ellipsformade bordet i redaktionslandskapets mitt och började prata ALLVAR - om livet och döden och kärleken och sorgen och prestationsångesten och meningen och myterna och Gud! Ja, allt sånt som man sen kunde se som teman i Mariannes romaner - och som hon inte sällan fick elaka recensioner för. Men gudskelov recenserades inte våra artiklar utan vi kunde med glatt självförtroende ta för oss av visheten hos Freud och Jung och Buber och Alice Miller, vi intervjuade professorer och hemmafruar, dagisfröknar och psykoanalytiker. Marianne var mån om det som på redaktionsspråk heter "mixen", en blandning av svårt och lätt, teori och praktik, intellekt och sinnlighet.
Det finns något som heter "arbetets sociala värde", ett uttryck som sociologiprofessorn Rita Liljeström använde om kvinnliga fabriksarbetares syn på sitt jobb. Jobbet var kanske monotont men de hade ju varandra att snacka med. För oss på Idagredaktionen bestod det sociala värdet både i att vi hade varandra att snacka med och att vi varje dag levde med känslan av att det vi gjorde var det mest väsentliga man kunde syssla med.
Att kunna skapa ett sådant arbetsklimat, att kunna motivera sina medarbetare till att göra sitt yttersta, det är en stor konst. Marianne kunde den konsten.