Samhället var då uppdelat i två sfärer: en offentlig som innehöll staten, militären och akademin och tillhörde männen, och en privat som innehöll hemmet och barnuppfostran och tillhörde kvinnorna.
I städernas förmögna borgerliga kretsar blev detta extra tydligt då kvinnorna inte behövde delta i förvärvsarbetet för att försörja familjen. På landet och bland arbetarna tvingades kvinnorna på ett helt annat sätt delta i produktionen, men offentligheten var även där förbehållen männen.
Den ursprungliga liberala feminismen strävade alltså efter att kvinnor skulle få tillgång till samhällets offentliga sfär; att få rösta i allmänna val, att få tillgång till universiteten. Fokus låg på kvinnan själv och hennes situation.
Den feminism som är mest framträdande i dag, och som företräds av personer som Gudrun Schyman, är väldigt annorlunda. Den växte fram ur 1970-talets vänsterextremism och flyttade fokus från kvinnans rättigheter till mannens och manlighetens "skuld".
Feminismen gick från att vara liberal och rättighetsorienterad till att vara kulturmarxistiskt konfliktsökande. Män och manlighet förklarades vara destruktiva och våldsamma. I vägen för kvinnors frihet och framgång stod män i form av patriarkala maktstrukturer som behövde brytas ner. Män och kvinnor sägs stå i konflikt med varandra.
Dessa påfund bygger på en kulturmarxistisk tanketradition som menar att världen är full av konflikter och oförenliga intressen. Som av en händelse är den som bedöms ha övertaget i dessa konflikter alltid man, heterosexuell och västerlänning. Det är tyvärr en sorglig realitet att många av konflikterna i världen uppstår just på grund av skiljaktigheter i kultur, religion och etnicitet.
Problemet med de radikala feministernas världsbild är att relationen mellan män och kvinnor inte är en konflikt. Tvärtom behöver varje samhälle män och kvinnor. Ett samhälle kan klara sig med bara en religion eller en kultur men inte med bara ett kön.
Interaktionen mellan män och kvinnor kännetecknas inte av kamp om resurser eller olika intressen utan av samarbete och ömsesidiga intressen. Därför fortsätter män och kvinnor att bli kära, gifta sig och bilda familjer trots feminismens gälla skrik om patriarkalt maktutnyttjande.
Tyvärr har den redan hunnit ställa till med mycket skada. Genom att nedvärdera och smutskasta kärnfamiljen, nu senast i den skilsmässoglorifierande boken Happy, happy (Atlas), har den radikala feminismen ett stort ansvar i skapandet av den politiskt och ekonomiskt svaga gruppen ensamstående mödrar. Mödrar vars barn dessutom kommer ha svårare att prestera väl inom en rad områden i vuxenlivet.
Frågan är vilken framtid den radikala feminismen går till mötes? En elitgrupp utan markkontakt kan ju inte hur länge som helst trycka på sin världsbild på resten av oss.
Markus Jonsson
Fristående kolumnist