Frågan är hur väl betjänt man är av att se Taiwan som ett andra Kina. Är landet kanske inte något helt eget? Finns det inte en egen taiwanesisk identitet som är något större än en kinesisk motsats till det som finns på fastlandet? Ett av de bästa sätten att upptäcka identiteter och förstå deras formerande är att besöka ett lands historiska museer. Taiwan är inget undantag.
I huvudstaden Taipei finns det stora National Palace Museum, ett historiskt konst- och konstartefaktmuseum. Med hjälp av jadesmycken, keramikföremål och akvareller presenteras Kinas långa historia från neolitisk tid via de många kejsardynastierna fram till republiken 1912. Museet försöker visa på kontinuitet och samhörighet med Kinas mäktiga historia. Det långa perspektivet står i fokus. Taiwan blir där en integrerad del av den kinesiska kultursfären.
Ett annat perspektiv får man till livs om man besöker National Museum of Taiwan History. Museet ligger inte i Taipei, utan i Tainan ett starkt fäste för oppositionspartiet DPP. Den permanenta utställningen heter "Vårt land, vårt folk: berättelsen om Taiwan". Kina lyser med sin frånvaro, förutom under perioden 1683-1895 då Taiwan faktiskt var en del av den kinesiska Qingdynastin. Stor plats ägnas i stället åt den taiwanesiska ursprungsbefolkningen och de månghövdade kinesiska immigranterna som under de senaste 700 åren flyttat till Taiwan och skapad en identitet som skiljer sig från den som finns i Kina. Att Taiwan bara har varit kinesiskt i lite drygt 200 år märks också genom att den holländska närvaron på ön ges stort utrymme. Den bild som förmedlas är att Taiwan är en sak och Kina något annat.
Dessa två identiteter motsvaras politiskt av Taiwans två största politiska partier. KMT är det kinesiska maktpartiet som efter förlusten mot kommunisterna i inbördeskriget 1949 upprättade sin regim i Taiwan. Demokratiska framstegspartiet DPP bildades i slutet av 1980-talet då Taiwan demokratiserades och företräder en taiwanesisk nationalism. Grundskillnaden partierna emellan är synen på Kina.
KMT:s ursprungliga dröm om att återerövra fastlandet har på senare tid förbytts i hållningen om att länderna möjligtvis kan enas om Kina demokratiseras och når samma ekonomiska nivå som Taiwan. DPP å sin sida förespråkar formell självständighet, slopandet av statsbildningen Republiken Kina och grundandet av en egen taiwanesisk republik. Båda partierna begränsas av verkligheten. En majoritet av taiwaneserna är emot enande och självständighet under taiwanesisk flagga är i dag och under överskådlig framtid realpolitiskt omöjligt.
För Taiwans del lär det alltså bli som det är. Men klart är i alla fall att den som lär av öns historia får mycket svårt att bevisa att Taiwan skulle vara en naturlig del av Kina, kommunistiskt eller ej.
Markus Jonsson