Det senaste 12 månaderna har varit en katastrof för den svenska socialdemokratin. Det historiskt svaga valresultatet följdes av en farsartad valprocedur för att frambringa en ny partiledare. Ut ur skuggorna trädde Håkan Juholt, efter att partiets olika flanker effektivt blockerat mera namnkunniga kandidater. Partiets fall i opinionen stoppades och stabiliserades runt 32-33 procent, den nya partiledarens många velanden till trots. Så kom Juholtaffären.
Hyresbidragen och reseräkningarna har vid det här laget ältats så mycket att det verkligen inte finns något syfte att dra allt ett varv till. Men det ger en bra inkörsport till att diskutera Socialdemokraternas kris.
De svenska socialdemokraternas problem är del av ett större europeiskt problem för socialdemokratin. De senaste decennierna har socialdemokratiska partier i nästan alla europeiska länder tappat betydande andelar av sina väljare. Sverige är inget undantag, trots socialdemokratins unika ställning här. På något sätt har framgångsreceptet slarvats bort.
Under storhetstiden efter andra världskriget lyckades de svenska socialdemokraterna knyta till sig stora löntagargrupperna långt utanför arbetarklassen. Partiet leddes av personer med imponerande klassresor bakom sig; från statar- och arbetarfamiljer in i maktens korridorer. Det fanns en historisk uppgift att bygga ett bättre land. Bort skulle smutsens, ojämlikhetens och ofrihetens Sverige.
Men sakteliga togs Socialdemokraterna över av grupper som var mindre intresserade av att förbättra den ekonomiska situationen för den arbetarklass man sade sig företräda och mer intresserad av saker som diskriminering, genus och multikulti. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skrev efter Europaparlamentsvalet 2009 i Efterarbetet att Socialdemokraterna har förändrats från att vara den stora majoritetens parti till att bli de små minoriteternas parti: "Istället för en politik för alla (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet".
Ett sådant spretigt konglomerat kan hålla ihop när partiet alltid innehar makten. När regeringsmakten inte längre är säkrad blir det trängre kring köttgrytan och olika grupper börjar strida sinsemellan eller ser sig om efter nytt bo. Politiken blir en omöjlig balansakt. Hur ska HBT-personers intressen jämkas samman med vissa minoriteters kulturella och religiösa föreställningar? Hur ska kvoteringar förankras hos arbetarklassen?
Och någonstans där har vi Socialdemokraterna anno 2011: Med en partiledare som kommer vara en "lame duck" ett bra tag framöver, med dåliga opinionssiffror, med små inre uppror, utan fungerande politik och omringad av partier som i sönderfallet ser sin chans att roffa åt sig nya väljarandelar.
Juholt var kanske inte var den bästa Socialdemokraterna kunde få. Men han är långt ifrån det största problemet.
Markus Jonsson