Det var bokstavligen farligt att träda in i denna labyrint av korridorer och förrådsrum, fyllda av skolans avlagringar och Missionsförbundets inte längre brukbara minnen från fjärran länder. Sylvassa spikspetsar, prång, rum förbundna blott av decimetertjocka bjälkar över stup, mörker, oidentifierbara ljud och rädslan att höra vaktmästarens steg, avslöjas.
Varje år fanns bland mina julklappar en väntat välkommen. Ficklampan. Vinden var farligare än världen, men med ficklampan i hand kände jag mig mer som hjälten i någon av missionsberättelserna från Afrika. Upplyst smög jag in i det fördolda för att avtäcka dess hemligheter, ting som ingen sett i mannaminne. Gamla nummer av Svensk Veckotidning, missionsförbundarnas husorgan, låg tämligen kaotiskt i högar i ett av rummen. Det hade, förstod jag, varit krig för tjugo år sedan och vårt Bofors nämndes ofta, mest som tänkbart angreppsmål.
Men roligare var att bläddra i Se, som på den tiden var vår främsta bildreportagetidning. Jag kunde ju ännu knappt läsa, men Rit-Olas satiriska teckningar av Hitler blev i ficklampsskenet än mer avskräckande än de var i dagsljus och verkligt immuniserande vaccin mot folkledare. Hans seriestripp "Biffen och Bananen" hittade jag på annat håll. Den smarte Bananen, snarare än den urstarke Biffen, blev min förebild, främst när de två lämnade Stockholm för det på skolan mer omtalade Afrika.
Några upptäckter reste håren på mina underarmar; de gör det sedan dess när jag berörs av något. Det är lätt att ironisera över min barndoms missionärer, men jag har med stigande ålder fått allt svårare att göra det, allt lättare att beundra deras mod och offervilja. I det här rummet låg kuriosa från Afrikaresorna. Sådant som nog en gång visats upp i aulan när återvändande predikanter visat bilder och berättat om negrernas liv. Ficklampan zoomade in en meterlång nilkrokodil, som dock förlorade mycket av sin faslighet när jag upptäckte halmstoppningen i hålen där sömmarna spräckts. Med tiden tyckte jag det var otäckare med en avgudatorso målad i blod och en trasig kollektbössa med nickande negerpojke.
När jag första gången bodde i Paris förundrades jag över med vilken oblyghet tonårsparen hånglade i offentliga parker. Det blir så i trångbodda storstäder att offentliga rum trots allt kan vara hemligare än hemmet. På vinden i Karlskoga förstod jag, utan att närmare veta, att jag ibland fann spåren av förstulen kärlek. Det kanske var mina söndagskollärare som varit där före mig.
I tolvårsåldern vågade jag mig också upp på taket, platt, grönt och stort, högt upp. Varje lördag eftermiddag smög jag dit med en transistor för att lyssna på Tio i topp. Ett år senare upphörde för alltid mina vindsbesök. Jag hörde inte vaktmästaren. Kerstin Adams-Ray påannonserade "Somebody's Taken Maria Away" med Tom & Mick & Maniacs när han stack upp huvudet ur takluckan. Han talade förtroligt med mig, förstod hur roligt och viktigt det var att ensam förkovras och förlustas i hemlighet. Upptäcka världen på vinden så som han själv en gång utforskat Amerika. Han lämnade mig och min hemlighet. Tio minuter senare, då Beatles "Hello goodbye" gripit tag i mig, kom vaktmästaren tillbaka - i sällskap med Rektorn. Så lärde mig vinden också att svek hör till människans liv.
Det räcker med att blunda. Nyfikenheten är starkare än rädslan fortfarande. Tänk att veta att det mesta inte blott är det, det synes vara. För mig blev det vindens bestående avtryck, glädjen i att vrida och vända, våga och vilja uppsöka det fördolda, men än viktigare: lusten att avtäcka det livgivande och lärorika i det som blivit alltför bekant, alltför vardagligt, självklart. När världen blir vind är allt spännande, lustfyllt att leva.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu