FaktO - så lyder den slagkraftiga förkortningen av den ombudsman jag menar är vår mest intellektuellt stimulerande: Ombudsman mot historisk diskriminering och faktoider. I veckan fick han tack vare Corren ännu mer att göra. Ty konstrecensenten Patric Moreau skrev i sin recension av Norrköpings konstmuseums utställning av Helmer Osslund så här: "Det är ett känt faktum att Osslund hyste antisemitiska åsikter vilket ofrånkomligt problematiserar all tolkning av hans konst."
Detta kända faktum lanserades först i utställningskatalogen av konstvetaren Lena Holger. Recensenten trodde, naivt möjligen, att konstvetaren var att lita på. Men det var hon inte enligt Konstmuseet, som gick till källorna och därefter har bladat in ett tillrättaläggande i katalogen. Något stöd för Osslunds antisemitism kunde inte uppbådas, även om jag är säker på att det nu letas med frenesi. Allt detta har en allmängiltig sida. Den här:
För sant hållna felaktigheter, faktoider, kallas vanligen - just kända fakta. Hur bedrövligt och etiskt oförsvarbart faktoidbruk är har jag skrivit om i många sammanhang. Mest ansvar ska förstås läggas på faktoidskaparna, men vi traderare av faktoider måste också skärpa till oss. Bli mer kritiskt ifrågasättande då allvarliga ting behandlas på ett lättsinnigt vis. Lena Holger bygger upp sin bild av antisemiten på ett sätt som jag känner igen från många andra: Hon radar upp en massa frågor hon inte kan eller har lust att besvara och grundar sedan sina spekulationer på denna luft. Så här låter det bland annat:
"Vilken roll spelade det/att målaren var antisemit/ i samtiden för Osslund?", "Blir han en sämre målare för att han troligen var antisemit?", "Var Osslund bara bekväm och lite förnäm efter sina medaljer och utmärkelser och följde efter i det rådande spåret?", "Var han avundsjuk på Grünewald, som blev kurskamrat och vän med hans elev, Leander Engström? Vi vet inte". Ja, så där går det på. Och därför arbetar FaktO just nu med fallet.
Populärhistorikern Herman Lindqvist utpekade i sin bok Drömmar och verklighet felaktigt den begåvade historikern Karl-Gustaf Hildebrand som nazianstruken. Efter FaktO:s arbete drog Norstedts förlag tillbaka boken och gav ut den i en ny utgåva, där Hildebrand var en reko karl. Men så var Hildebrand då fortfarande i livet.
Osslund är däremot död och tar, kan någon tycka, inte samma skada. Men humanism handlar om att försvara, inte att trampa på de svaga. Och just de döda är de svagaste av svaga, de behöver, likt hotad natur, ombudsmän för att ge svar på tal. Men ännu viktigare, lärorikare är att tänka sig in i situationen att själv bli föremål för den typ av spekulationer som drabbar Hildebrand och Osslund.
FaktO behövs för att vi ska slippa ett offentligt samtal där det är legitimt att tillskriva mig tankar och känslor jag aldrig uttryckt, men som någon har på känn att jag egentligen hyser. Det är i dessa förförståelsens och gissningens skumrask faktoiderna frodas. Varje människa som någon gång stått i stridens hetta vet hur djävulskt denna gödsel verkar.
Det räcker inte ens fullt ut att FaktO vinner ett mål. För kvar lämnas kraften i ordspråket "Ingen rök utan eld". Visst var han Osslund, trots allt, en judehatare, som mellan skål och vägg inte drog sig för att förtala kroknäsorna? Den föredömlige historikern, poeten, psalmdiktaren Karl-Gustaf Hildebrands sista år i livet fick en ton av melankoli som jag tror kom av just sådana erfarenheter. Hans livsverk skulle alltid, trots Norstedts resoluta agerande efter faktoidjaktens framgång, av några bedömas i ordspråkets brutala antihumanism.
I morgon eftermiddag 150-årsjubilerar vi Heidenstam med en stor och för alla öppen eftermiddag med föredrag och musik i Nationernas hus. Och visst var han väl, tyskvännen, aristokraten nazist. Det vet väl alla, ett känt faktum.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu